Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet

Jodå, jag kände redan igår att det var på gång så jag blev inte förvånad när jag insåg imorse att jag är vrålförkyld. Huvudet värker, näsan är täppt, precis så täppt att det ändå finns tillräckligt med öppning för att en besvärande rinnsnuva ska ta sig ut.

Trots allt lyckades jag genomföra att tvätten kom både i och ur maskinerna och in i torkskåp och tumlare. När tvätten var klar bar jag in kläderna och la dem i hallen och gick upp till min son och tiggde till mig en kopp kaffe. Somnade sedan på hans soffa tätt intill katten Spock Skywalker som också tyckte att sova var en bra idé.

På eftermiddagen lyckades jag samla ihop mig så pass att jag kunde gå ner till mig, byta kläder och promenera med min son och hans flickvän till Kista centrum. Han skulle träna och jag kände att jag ville rekognosera lite inför kommande shopping.

När vi kom fram skildes vi åt och jag tittade in i de gamla vanliga affärerna, köpte en kaffemugg jag tittat på förut och ett kort att skicka till en vän. Sedan var min energi och ork helt slut och jag föll ihop på en bänk. Där blev jag sittande tills ungdomarna ringde och vi skulle gå och äta en burgare och dricka kaffe. Det fick bli Max den här gången.

Efter att vi ätit skulle vi hem. Jag var helt utmattad och vi bestämde oss för att ta T-banan. Det är bara en station, men jag orkade inte och min son föredrog också att åka efter träningen.

När jag kom hem klädde jag av mig, tog på morgonrock och satte mig för att kolla en del på nätet. Men den dumma datorn hängde sig och muspekaren fastnade och allt var låst. Då fick jag nog, klädde raskt på mig och tog laptopen under armen och gick med raska steg till min son och bad om hjälp. Felet var snabbt avhjälpt och efter en kopp kaffe och lite kattgosande, den här gången med Katten Kirk, kunde jag gå hem igen med en fungerande dator.

Efter ett varmt bad är det väl strax sovdags. Jag ska åter dra täcket över huvudet, locka till mig en eller ett par  katter och sova. Imorgon ska bli en bättre dag!

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *