Efter en veckas ledighet är det så åter dags att ta tag i vardagen. Det blev inte riktigt den vila jag hoppats på även om jag rent kroppsligt har vilat nästan i mesta laget.
Ledigheten började med att vi i Tjejgänget träffades på fredagkvällen för att fira en av tjejernas födelsedag. Vi hade middagsknytis och jag hade fått i uppgift att göra efterrätten. Det fick bli den annanaspaj som en av undersköterskorna på det stora sjukhuset givit mig receptet till. Jag hade helt enkelt inte tid att göra något mer komplicerat.
Efter vår trerättersmiddag som avslutades med min favvochampagne, Lanson Brut Rosé, som jag haft med mig, bäddade vi alla ner oss för en ganska kort sömn innan vi skulle ta en taxi till Arlanda.
Väl framme på Arlanda gick allt smidigt och jag passade på att växla in lite kontanter i rätt valuta. Sedan var det snart dags att kliva på planet som skulle ta oss till Split.
I Split möttes vi av regn och rusk, ett väder som höll i sig inte bara den dagen utan även nästa. Det var med andra ord inte jättemysigt att vara på en båt på Adriatiska havet. Men efter att första kvällen varit i Markarska i strilande regn blev det bättre med tiden.
Vi låg i hamn under nätterna och sedan färdades vi på havet från tidig morgon till sen eftermiddag. Man hann ganska lagom promenera lite och titta på staden, gå till båten och byta om och sedan gå ut och äta middag. På båten under dagarna fanns all tid i världen att fundera och låta hjärnan gå på högvarv. Jag försökte visserligen läsa en hel del, men hade svårt att koppla av i sysslolösheten. Jag behöver röra på mig för att koppla av, behöver röra mig för att metabolisera katakolaminerna som samlat på sig av vardagens stress. Kryssningar är nog inte riktigt min grej – i alla fall inte i den livsfas jag befinner mig just nu. På det hela taget kom jag hem mer stressad och själsligt trött än när jag åkte. Men kroppen har vilat förstås och jag har sett ett fantastiskt vackert land, ätit god mat, druckit goda viner och umgåtts med trevliga människor.
Vårt fartyg, Navigator
Solnedgång över Adriatiska havet
Välkommen hem och tack för det där med katakolaminerna. Nu har jag fått förklaringen till att jag känner mig mer utvilad när jag gått en mil i skogen än när jag legat en timma på soffan.
Ja och det är inte bara det att man känner sig mer utvilad, stresshormonena gör en massa skada i kroppen om man inte använder dem till något. De var ju ursprungligen till för att ge kraft att antingen slåss eller fly. Vår kropp fungerar och beter sig precis som på stenåldern. För den moderna människan är det nog i stort sett bara motion som kan göra av med överskottet av katekolainer.