Har varit och sett Stadsteaterns uppsättning av Aniara, Harry Martinssons apokalypsepos. Verket publicerades 1956, men hade påbörjats redan 1953. Det är en mörk hstoria om hur människorna söker tröst i sex, filosofi och religion ombord på den stora rymdfarkosten Aniara som kommit ur kurs och därför färdas i evighet utan att kunna återvända.
Verket är förvånande modernt och känns väldigt aktuellt med nutidens miljöförstöring och andra hot mot klimat och jordens existens. Inte minst är kontakten med Mima, ett slags gudomlig och allvetande dator med människornas minen lagrade, högst modern.
Hela verket är skrivet på vers och lyckas förmedla känslor och stämningar på ett sätt som går in på djupet. Jag har aldrig tidigare sett någon uppsättning av Aniara men tyckte den var överraskande bra med tanke på den mörka framtidsvison som förmedlas. Harry Martinsson lär ha ansett att människornas framtid skulle bli just så mörk som den han beskriver i sitt verk. Martinsson fick Nobelpriset i litteratur 1974 och Aniara var nog en starkt bidragande orsak.
Jag har länge varit sugen på att gå och se Aniara. Såg en intervju med Helene Sjöholm i förra veckan och kom mig nästan för med att beställa biljetter. Men idag ska jag beställa biljetter till ”Den girige” i stället. Får se om det blir Aniara lite längre fram.