Antar att man ibland måste inse att orken inte räcker. Som ni vet så är det inte riktigt min grej att erkänna att jag är trött och måste vila. Men efter att ha utsatts för en alldeles ovanligt stressande situation (som jag tyvärr inte kan berätta om – i alla fall inte i nuläget) drabbades jag av kroppsliga smärtor i allmänhet och smärtor i ryggen i synnerhet. Lite nästäppa och förkylning gjorde ju inte precis saken bättre, men jag är naturligtvis fullt medveten om att smärtscenariet utlöstes av den existensiella hotbilden.
Jag har med andra ord ägnat de senaste dagarna åt att sova alldeles extremt mycket, utan att känna mig ett dugg mer utvilad. Pratat och ätit tillsammans med min son, något som gjort mig glad. Lyssnat på en inspirerande föreläsare om rekrytering, och lärt mig några nya infallsvinklar. Haft helgsmålsbön tillsammans med en kamrat i helgsmålsgruppen, en trevlig och givande stund med en lagom skara gudstjänstbesökare. Sett film i hemmets lugna vrå och fått möjlighet att fly en stund i fantasins fascinerande värld. Tagit långa, varma bad och fått lindring i min onda kropp. Men det största är att jag äntligen, efter att ha haft det i tankarna mer än halva livet, sökt Svenska kyrkans grundkurs. Sen återstår det ju att se om jag kommer in förstås.
Håller tummarna för att du både kommer in på kursen som du sökt och att du snart skall ha hämtat dina krafter åter! Kram på dig!