Allt är en fråga om hur vi vill färdas

Under veckan som gått har jag varit i Vadstena, den stad där Birgitta Birgersdotter grundade ett kloster. Birgitta är mer känd som Heliga Birgitta och ett av Europas skyddshelgon. Klostret i Vadstena är byggt efter de mycket detaljerade ritningar som Birgitta gjorde.

Nu var det inte för att leva klosterliv som jag var i Vadstena, i alla fall inte den här gången. Vi var en grupp på fyra personer som rest ner från vår församling för att delta i en konferens om pilgrimsvandring. Att pilgrimsvandring är stort förstår man när man kommer till en konferens där jag förväntat mig att möta ett trettiotal, eller möjligen ett förtiotal, entusiastiska vandrare med bibliskt intresse och hamnar i ett myller av människor. Vi var 180 personer från hela Sverige, Danmark och Norge som slutit upp. Ja, till och med från England hade en och annan kommit resande.

Dagarna fylldes av inspirerande föreläsningar, andakter och måltidsgemenskap. Tyvärr var väl inte vilofaktorn spciellt stor och vilken skolmatsal som helst skulle vara avundsjuk på ljudnivån som rådde inne i restaurang Munken där vi åt våra måltider.

Bland de många föreläsningarna, alla inspirerande på sitt sätt, kommer jag att bära med mig det av K G Hammar. K G Hammar har tidigare varit ärkebiskop men är nu en aktiv pensionär. En av de saker han sa i sin föreläsning som speciellt tilltalade mig var liknelsen med kartan och det väglösa landet där vi endast har spår att följa. Kartan är det liv vi levt, det vi känner till i våra liv. Men för att växa och utvecklas behöver vi söka oss ut i det okända, det väglösa landet. Där finns ingen karta, men de som gått före oss har lämnat spår vi kan följa. Kompassen är det som tar ut riktningen så att vi vet att vi är på väg åt rätt håll. Turisten följer kartan, pilgrimmen spåren i det väglösa landet som är vårt inre. Vi måste bestämma oss för om vi vill vara turister eller pilgimmer i våra egna liv…

Ljusbäraren i Klosterkyrkan, Vadstena

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

10 svar på Allt är en fråga om hur vi vill färdas

  1. Sladdertackan skriver:

    Hej Kraka! Jag har länkat till dig på min blogg.

  2. sladdertackan skriver:

    Ska du ge dig ut på pilgrimsvandring? Min syster var väldigt sugen för några år sedan, men så fick hon problem med knäna och det är ju ganska långt att gå.

  3. Kraka skriver:

    Vi är en grupp i Kista som gör pilgrimsvandringar i närområdet. Bland annat i samarbete med pilgrimscentrat i Tyresö. I vår ska vi ha en vandring med övernattning i Sigtuna. Annars brukar det mest vara endagsvandringar.
    För min egen personliga del gör jag ju även en hel del ”profana” vandringar, bland annat Roslagsmarschen.

  4. sladdertackan skriver:

    Tack för din kommentar på herioininlägget. Jobbar du inom sjukvården? Har du i så fall någon aning om hur många % som inte svarar på morfin som smärtlindring. Jag har råkat ut för att få morfin två gånger i mitt liv efter operationer och båda gångerna har jag varken känt någon lindring eller blivit påverkad i övrigt. Så nu har jag tillsägelse om att tala om för läkare att jag inte svarar på morfin. Konstigt.

  5. Kraka skriver:

    Jag har jobbat i 37 år och fakiskt inte träffat någon som inte svarar på Morfin. Men det är ju en doseringsfråga, en del personer behöver ganska höga doser och har man riktigt ont blir doserna höga för att hantera smärtan. så länge man har smärta kvar finns heller inte risken att man slutar andas. Däremot så måste man vara uppmärksam på gränsen för när smärtan är borta ger överdosering kraftig andningspåverkan.
    Jag kommer inte ihåg farmakokinetiken just nu, men troligen är det väl något som är annorlunda hos dig som gör att du bryter ner Morfin så snabbt at det inte hjälper. Eller så har man fegat med doserna. Man ska helst kombinera med Paracetamol för att få förstärkt verkan. Men numera brukar ju Alvedon ingå i premedicineringen.

  6. sladdertackan skriver:

    Tack för svaret. Första gången jag fick morfin var när jag var femton år, jag kommer ihåg att man tillkallade läkare mitt i natten eftersom jag hade så ont att jag vägrade ligga kvar i sängen utan vankade i korridoren. Två läkare kom och jag hör den ena säga: Vi kan inte ge henne mer, då kan hjärtat stanna.

    Andra gången var efter en bukoperation. Jag vaknade till när man drog slangen ur halsen, sedan kom smärtan. Jag tror att jag var sövd med ”indiangiftet”, jag var inte riktigt vaken, jag kunde höra men jag kunde inte röra mig eller öppna ögonen, det enda jag kunde styra själv var andningen. Slutade jag andas så sjönk jag tillbaka i mörkret och smärtan försvann, men jag väcktes hela tiden av någon som puffade på mig och sa: Nu slutade hon andras igen. Till sist hörde jag någon säga: Hon har ont. morfinet tar inte. Ge henne (kommer inte ihåg vad). Vad jag än fick den gången så fungerade det nästan omgående. Senare sa en läkare till mig att jag måste komma ihåg att tala om att jag inte svarar på morfin.

  7. Kraka skriver:

    ”Indiangift”, curarepreparat, är inget sömnmedel. Det är ett muskelrelaxantia. Om man ska operera inne i magen behöver man göra musklerna slappa. Det är väl klokt att ge något annan när miorfin inte fungerar på dig. Det finns ju en uppsjö saker at välja på. Problemet med Morfin brukar annars vara att många kräks av det.
    Att man inte är riktigt vaken när man väcks ur narkosen är helt naturligt. Man behöver tid att bryta ner läkemedlen, ofta är man inte pigg förrän dagen därpå efter en längre operation eftersom doserna då varit höga. Efter korta operationer, tp en skrapning, har man varit sövd 5-10 minuter och är ofta på väg att åka hem inom någon timme.

  8. sladdertackan skriver:

    Jösses, vilket snöväder i dag. Jag var ute på promenad och blev jätteblöt. Hur länge ska eländet (=vihtern) hålla på?

  9. Kraka skriver:

    Ja, det är massor av snö här ute på norra sidan av Stockholm också. Men nu är jag inomhus och ska se lite film innan det är läggdags.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *