Natten som gått var min sista natt på Det Stora sjukhuset där jag tillbringat de senaste nio månaderna. Det var planerat så redan då jag kom tillbaka i höstas, jag skulle vara där under en förbestämd tid – det som kallas visstidsanställning. Anställningsformen var helt efter mina egna önskemål.
Redan för ett år sedan lämnade jag sjukhuset före sommaren för att kanske, kanske inte komma tillbaka till hösten. Jag tycker om att göra yrkesmässiga utflykter, se andra sjukhus och lära mig nya arbetsuppgifter.
Jag kom som inhyrd till Det stora sjukhuset hösten 2006. Jag var rädd, men gillar ju utmaningar. Hur skulle jag klara av att arbeta med sveriges sjukaste intensivvårdspatienter? Jag som inte satt min fot på en intensivvårdsavdelning sedan jag lämnade det lilla landsbyggdssjukhuset där jag tjänstgjorde på en liten intensivvårdsavdelning första året efter min specialistutbildning. Ett litet sjukhus är en helt annan värld i de här sammanhangen, att det gått 17 år sedan utbildningen gjorde knappast saken bättre.
Nu hade jag ju jobbat med tämligen sjuka patienter även under åren som gått, 2½ år på avdelningen för njur- och levertransplantationer, postperaiva avdelningar på flera olika sjukhus och som narkossköterska där man opererat stor kirurgi – alltså inte bara dagkirurgi. Men sveriges sjukaste intensivvårdspatienter, en riktig utmaning…
Intensivvårdsavdelningen på Det stora sjukhuset blev snabbt ett yrkesmässigt hem för mig. Det gick inte en dag utan att jag lärde mig något nytt. När det inte längre var aktuellt att hyra in personal gick jag vidare till annat arbete med vetskapen att jag kunde få en anställning om jag ville.
Efter arbete både i kommunal verksamhet med hemrespirator och på en intensivvårdsavdelning på ett mindre sjukhus ringde jag och frågade om jag kunde få komma och arbeta på Det stora sjukhuset igen. Jag var välkommen tillbaka.
När jag kom tillbaka våren 2009 var det som att komma hem. Visst hade det börjat nya kollegor, men de flesta kände jag redan. Jag hade en visstidsanställning ett halvår som sedan förlängdes med ytterligare ett halvår och till sist ett par extra månader innan jag skulle resa ner för arbete på Sveriges framsida.
I höstas kom jag så tillbaka igen. Jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till det som var tryggt och invant eftersom jag blivit antagen till Svenska kyrkans grundkurs och det skulle innebära nog med utmaningar och mycket tid och energi skulle behövas för studierna.
Nu lämnar jag igen och hjärtat känns tungt. Vad är det då som är annorlunda? Jag brukar ju lämna och kanske, kanske inte komma tillbaka. Det är säkert ett hundratal arbetsplatser jag kommit till och sedan lämnat under åren.
Det som är tungt är den turbulens som som varit den här perioden, den oro som legat, och i viss mån fortfarande ligger, i luften. Nästan 20 av mina gamla kollegor har valt att säga upp sig och börja på andra arbetsplatser. Avdelningen på Det stora sjukhuset är inte längre det hem det en gång var. Jag kommer aldrig att kunna komma tillbaka till det som blev som ett hem för mig. Det gamla gänget av arbetskamrater är splittrat och jag sörjer!
Jag håller med dig i allt, det blir aldrig vad det var.
Nu börjar allt efter semestern igen. Klart man har ett hopp om att tillvaron skall bli som det en gång var.
Hoppas att du väljer att komma tillbaka på sikt.
Saknar dig och alla.,kram min vän.
Hoppas du haft en superfin sommar!