Jag träffade dig flera gånger men hann aldrig lära känna dig. Du brukade komma upp på eftermiddagen eller kvällen och ta en fika med oss i personalrummet. Du hade just fått veta att du var sjuk.
Även om jag aldrig hann lära känna dig så var du en sådan där person man inte glömmer, inte ens efter ett enda möte. Det liksom strålade kring dig.
Livet är inte rättvist, det finns så många frågor vi aldrig får svar på . Ändå måste jag ställa frågan. Varför måste en ung kvinna och småbarnsmamma dö? Varför fick du inte fortsätta leva mitt i det pulserande livet?
Vi har mist en kär kollega och arbetskamrat, vi är många som saknar dig.
Vila i frid Emma B J
Ja varför? Det går inte att fatta. Det enda som är säkert är att allt kan ändras på några sekunder, för vem som helst.
Tack för hjälpen med enkäten!
Livet är så ofattbart skört. Vi ser det ju varje dag inne på intensiven och på många vårdavdelningar. Men när en 34-årig kollega rycks bort mitt i sin blomning blir det så tydligt på ett annat sätt. Det är inte länge sedan hon satt där vid bordet med en kopp kaffe eller te och var så levande. För var det något Emma förmedlade med hela sin uppenbarelse så var det just Livet.
Så fint du skriver om din förlust av din arbetskamrat!
Nog kan man fråga sig varför sånt här händer och vi lär inte få något svar.
Jag förlorade min bästa väninna för många år sedan. Hon dog i cancer när hon var 30 år gammal och efterlämnade make och fyra små barn.
Kram, Ingrid
Det är så ofattbart när en kollega dör så där, bara 34 år. Emma dog också av cancer.