Jag hade bestämt mig för att åka in till city och träna, men tiden gick och jag fastnade med en film omväxlande med Candycruch och slutet på en bok jag lyssnade på. Sen var det ju dagens nyhetssajter som skulle läsas och mer kaffe som skulle drickas. Med andra ord, tiden gick och jag kom inte iväg.
Plötsligt ringer telefonen. Jag svarar och det är en stammande kille som pratar något obegripligt och jag tänker först lägga på men besinnar mig och bestämmer mig för att försöka komma underfund med vad han vill.
Han ringer för att berätta att när han arbetade med trädklippning hade en stor gren ramlat ner över min bil som ju fått sig en ordentlig smäll över vindrutan.
Jag säger att jag ska komma ner meddetsamma och kastar på mig kläderna och rusar ner för trapporna utan varken strumpor eller varm tröja.
Antingen blev jag så chockad över det som hänt att jag inte förmådde bli arg eller så har tiden borta från Stockholmsstressen gjort mig gott. Istället för att bli alldeles vansinnig lyckades jag på en dryg halvtimme kontakta mitt försäkringsbolag, få dit en bärgare och bilen fraktad till en verkstad.
Sen var det ju det där med att ta mig hem från verkstaden utan bil. Verkstan ligger i Bäckebol, men inte på samma sida motorvägen som köpcentrat utan på Backasidan. Jag visste att buss 40 går från köpcentrat till Angereds centrum och hoppades att jag skulle hitta en hållplats om jag följde cykelvägen till Angered. Det gjorde jag inte. Istället gick jag hela vägen till Angereds centrum, över den hemskt trafikerade Angeredsbron där visserligen utsikten var enorm men luften ruskigt dålig, så pass att jag höll på att hosta lungorna ur mig.
Till sist kom jag i alla fall fram till Angereds centrum, smet in på Jerkstrands för en tröstfika och tog sedan 76:an uppför den branta backen hem.
