Anna Odell har gjort långfilmsdebut med filmen Återträffen, som hade premiär i mitten av november och fortfarande spelas för utsålda biosalonger. Filmen har hyllats som årets bästa film och det är få som vågat sig på att kritisera.
Anna Odell är kanske mest känd för sitt projekt på Konstfack då hon, för att rekonstruera sitt eget tidigare insjuknande, agerade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm och blev inlagd på St Görans psykiatriska klinik.
Filmen från det tillfället, Okänd kvinna, visades sedan på Konstfacks vårutställning och senare samma år på Kalmars konstmuseum.
Annas avsikt med projektet var att tydliggöra de maktstrukturer som råder inom den psykiatriska vården. Många kritiska röster hördes i debatten, som tidvis var livlig efter den kontroversiella händelsen.
Återträffen handlar om Anna Odells egen skoltid och hur hon upplevde den. Första halvan utspelar sig på en klassåterträff, en fest, där Anna i ett tal berättar hur hon upplevde sin skoltid och som sedan urartar först i verbala anklagelser och till sist i våldsamheter då Anna blir utslängd.
Andra halvan är en metafilm där Anna söker upp dåtidens verkliga klasskamrater för att diskutera det som hände då och sina upplevelser. I filmen är det skådespelare som spelar även de verkliga klasskamarterna, men manuset bygger på Annas intervjuer med de riktiga personerna.
Jag tycker att det är en märklig film! Har mycket svårt att förstå hur den kan lyftas så till skyarna som inte bara bra, utan bästa, film.
Filmen är märklig på många sätt, inte minst för att en verklig person som 20 år efter skoltiden fortfarande känner sådan aversion mot sina forna klasskamrater knappast skulle gå på en återträff. (Vi får i metadelen veta att Anna aldrig blev bjuden till verklighetens återträff). Ingen frisk människa skulle hålla ett sådant tal på en fest och ge sig på person efter person med aggressiva anklagelser.
Visst, mobbing är ett både viktigt och aktuellt ämne. Men ingenstans i filmen tar Anna upp vuxenvärldens ansvar, det är som om skolan endast befolkades av barn, barn som inte alltid förstod vad de gjorde och vilka konsekvenser det fick, utan att någon vuxen någonsin fanns närvarande. Det måste vara skolans, och övriga vuxenvärldens, ansvar att förmedla normer som avser att förhindra mobbing. Att så sällan sker må vara sant, men man kan inte bortse från aspekten att det sker av andra skäl än reell frånvaro. Den debatten hade Anna kunnat ta tag i, inte minst då de flesta av hennes klasskamrater slingrar sig, ljuger och glider undan när Anna vill veta hur de tänkte kring skoltiden. Det finns egentligen bara en av klasskamraterna som är rak och står för vad han känner när han säger: Jag tyckte du var märklig då och jag tycker du är märklig nu. Jag vill inte ha med dig att göra.
Skådespelarprestationerna i filmen är utmärkta. Anna Odell spelar sig själv och är den som givit regi till de övriga. Ur det perspektivet, det filmtekniska, är filmen bra.
