Utan syndrom

Vårdarbete är tungt, både fysiskt och psykist. Men vissa arbetspass känns det alldeles övermäktigt och natten som gått var just ett sådant pass.
När morgonen kom var jag helt utmattad och jag kände hur tårarana steg i ögonen av tröttheten. Att inte räcka till, att inte kunna vara på två ställen samtidigt och att inte kunna följa lagar och bestämmelser kring säker vård kan knäcka vem som helst.

Jag kände mig ledsen och misslyckad. Ändå var det ingen ovanlig natt, det hände inga ovanligt allvarliga saker och ingen patient kom till skada. Men en övermäktig arbetsbörda är inte okej. Det är sådant som sliter ut och i förlängningen leder till att man blir sjuk på riktigt. Utmattningssyndrom startar ofta med just att man känner sig otillräcklig att resurser och krav inte överensstämmer.

Efter att jag rapporterat över till dagpersonalen och stämplat ut stängde jag in mig i personalrummet en halvtimme med en kopp kaffe. Jag bara satt där och stirrade rakt ut framför mig medan det bara snurrade i huvudet.
Så småningom gick jag ner i källaren och bytte om och tog min värkande kropp med mig till närmaste busshållplats.

Om någon undrar så känner jag mig inte alls utvilad, känner inte alls att jag fått ny energi och ny arbetsglädje. Jag känner mig nästan lika trött fortfarande, trots åtta timmar sömn i ett sträck.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

5 svar på Utan syndrom

  1. S/Y Euphoria skriver:

    Jag förstår dej.. Verkligen.
    Letar faktiskt nytt jobb. Står inte ut med hur allting
    sköts, eller inte sköts och dessa omständigheter
    som man tvingas jobba under men som inte är
    okej.
    Önskar dej en bra dag!

    • Kraka skriver:

      Jag trivs egentligen med mitt arbete, när det är det arbetet jag får utföra. Men vi får allt fler förvirrade, agressiva patienter och jag blir helt matt efter nätter då jag blir slagen, sparkad, spottad på och dessutom inte hinner med mitt arbete för att jag ska hindra dessa individer att skada sig själva.

      Lycka till med jobbsökandet! Ha en fin dag!

  2. Louise skriver:

    Stackars dig! Det låter verkligen förfärligt jobbigt, och tröstlöst på något sätt …
    Har du någon idé kring varför det blivit som det blivit … tänker mest på det där med fler aggressiva patienter?
    Låter som om du behöver se över din situation innan det drar iväg för långt … hur mycket du än trivs med dina ”riktiga” arbetsuppgifter …
    Kram

    • Kraka skriver:

      Ja, jag har en hel del tankar och teorier om varför. Både egna tankar och andras, som bygger å vetenskap och statistik. Problemet är multifaktoriellt och går inte att besvara på några enkla rader. Men lustigt nog, när jag flög hem från London, fanns en artikel i en av deras dagstidningar som tog upp problemet med att det numera i England är en tredjedel av intensivvårdspatienterna en vanlig weekend som är inlagda för att de druckit så mycket alkohol så de behöver intensivvård.
      Nu är inte fulla patienter hela problemet, många intensivvårdsdiagnoser ger aggressivitet och förvirring. En annan del av problemet är den allt äldre befolkningen. De klarar sig hemma, men när de kommer till den främmande sjukhusmiljön och dessutom blir uppkopplade med övervaknigsutrustning för hjärta och andra vitala kroppsfunktioner blir de förvirrade och skrämda och tror att vi vill dem illa. De slåss, sparkas och bits i självförsvar.

      • Louise skriver:

        Hm … visst är det så – som det alltid är – svårt att svara kort på en komplex fråga …
        Har aldrig varit med om att det finns enkla svar, vilket nog betyder att jag aldrig stött på en fråga som är så enkel att den bara visar upp en facett.
        Hoppas att din egen situation löser sig i alla fall …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *