Min Första Maj – Valt och bortvalt

”Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 på initiativ av Andra internationalen, bland annat till påminnelse av Haymarketmassakern 1886. Denna dag firas runt om i världen av olika vänsterorganisationer, partier och fackföreningar med demonstrationer och möten.” (Wikipedia)

På senare år har högerpolitiska krafter blivit allt mer provocerade av Första maj-firandet i Sverige. Vid första anblicken är det svårt att förstå varför de blir så provocerade eftersom det är en dag då vi står upp för mänskliga värden, alla människors rätt till ett värdigt liv och ett samhälle för alla.
Men läser man deras partiprogram noga, och då framför allt deras programförklaringar, så blir det mer klart vad som provocerar. De konservativa har nytta av att det görs skillnad på hög och låg, de vill inte alls att alla ska ha det bra och att samhället ska vara för alla på lika villkor. Så är det bara.

Jag funderade länge på om jag skulle demonstrera eller bara lyssna på några tal. Att vissa falanger inom Centerpartiet uppmanat till att fotografera dem som demonstrerade och sedan lägga ut bilderna på nätet kändes obehagligt.
Att olika naziztiska och nazistinspirerade grupper fotograferat demonstranter i många år är välkänt, bilder som sedan identiferas och används för att hota människor som inte delar den, minst sagt obehagliga, människosyn som är deras. Men att ett av de regerande partierna, ett alliansparti, nu sällat sig till den grupp som vill åsiktsregistrera känns mycket obehagligt. Även om jag inte tror att Centern, i nuläget, tänker hota människor som vill ha ett gott samhälle för alla hjälper de ändå nazisterna att få fler människor identifierade för att hota. De här hoten är på riktigt, det kan jag intyga, och har man en gång blivit hotad glömmer man det aldrig och rädslan sitter kvar i kroppen som en ständigt skavande tagg.

Hur som helst åkte jag ner till centrala Göteborg för att bestämma mig på plats. Jag fick tårta hos Socialdemokraterna och gick runt för att se om jag kände någon. Nu var jag tidigt ute och kanske kom det någon senare. Men jag gick över till andra sidan gatan och minglade runt bland Vänsterpartister och Rättvisesocialister och kunde glädja mig åt att vi är många som inte accepterar orättvisor, främlingsfientlighet och dåliga villkor för en ökande andel av vårt lands människor. Det fanns också många internationella plakat och solidariteten med människor i andra länder var starkt framträdande.

Medan jag gick där för att ta mitt beslut om vilken paroll jag skulle gå under, ifall jag nu skulle gå, eller hur jag på bästa sätt annars skulle förflytta mig mellan de olika talarna vid demonstrationernas slutpunkter, hittade jag en affisch om filmvisning på Folkets bio.
Man skulle visa The Spirit of ’45 av Ken Loach och Godheten av Stefan Jarl. Efteråt skulle det finnas tillfälle att diskutera med Stefan Jarl. 

Snabbt tog jag ett nytt beslut. Jag ville absolut inte missa någon av de här filmerna och skulle jag gå på filmvisning var det inte längre aktuellt med varken demonstration eller att lyssna på tal, det fanns helt enkelt ingen möjlighet att hinna både ock.

Jag passade nu istället på att äta lunch på det trevliga caféet Frid och Fröjd på Linnégatan. En matig, varm macka med kyckling och ett par koppar kaffe. Det var god stämning på caféet och det var flera demonstranter som tittade in för lite kaffe och en möjlighet att värma sig lite. Trots att det var sol och blå himmel var det ändå kyligt i luften.

Innan det var dags att gå till biografen hann jag se ännu ett demonstrationståg ge sig av. Man hade många bra paroller och även om det var en grupp som jag inte skulle välja att gå tillsammans med fick de mig att tänka på min ungdom och allt engagemang jag lagt ner under åren. Det är fantastiskt med alla dem (oss) som använder vår fritid till att gå på möten, läsa faktaböcker, sitta på seminarier under lediga helger och göra allt det praktiska arbetet som politiskt engagemang kräver. Jag blev riktigt nostalgisk när jag gick där och tänkte på hur jag vevat stenciler, blåkopior, som många unga nog aldrig ens sett, och kuverterat, klistarat frimärken, delat flygblad. Hårt arbete ja, men också fantastisk gemenskap.

*Nej, det blir inte en enda bild från dagens Första Maj. Det är ett medvetet val, till skydd för dem som inte vill hamna på bild hållade i en banderoll, ropande att vi inte vill ha rasister på våra gator eller att vi vill ha ett bättre arbetarskydd.
Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva att det är farligt att stå upp för mänskliga värden, att man kan bli av med jobbet eller utvisad. I Sverige! År 2014!

Jag vill speciellt framföra Ett stort tack till kyrkorna i Jönköping, som under nazistiska Svenskarnas partis tågande genom staden, ringde i kyrkklockorna för att varna för fara. Senast det hände var 1939 då Andra världskriget bröt ut.