Friskvårdsvandring i Svartedalens naturreservat

Det är friskvårdsvecka på jobbet med en massa olika aktiviteter. Man erbjuder bland annat föreläsningar om både sömn och vad man bör äta för att hålla sig frisk. Säkert bra, men jag är lite less på ämnet och har inte planerat att gå på några av föreläsningarna.

Däremot anmälde jag mig till vandringen i Svartedalen direkt då den annonserades för åtskilliga veckor sedan. Idag var det dags.

Eftersom jag inte hade en aning om var Svartedalen låg tog jag tillfället att åka med den sjukgymnast som var ansvarig. Jag mötte upp henne på sjukhuset och fick skjuts. Tillbaka till sjukhuset fick jag åka med en annan av deltagarna.

Det var ingen särskilt lång vandring, ungefär 3 kilometer bara. Men det var trevligt och på vägen stannade vi åtskilliga gånger för att lyssna till berättelser från hur det varit på den tiden då området beboddes av torpare. Ända in på tidigt 1900-tal bodde det kvar torpare i området. Men i slutet av 1800-talet såddes gran- och tallfrön för att återställa skogen som huggits ner under tidigare århundraden då området befolkades av människor och deras djur.

Vi fick inte bara lyssna på fakta, vi blev underhållna av en trevlig trubadur som spelade och sjöng för oss. Han underhöll både ute i skogen och när vi hade vår matpaus med smörgås, saft och äpple.

Det var en vacker vandring eftersom det ligger många sjöar i området. Vi var ute ungefär två och en halv timme och det kändes rätt lagom eftersom det blev kallt direkt då solen började gå ner.

 

Husgrunden till ett 12 kvadratmeter stort (litet) hus. På sin tid bodde där 6 personer.

 

 

 

                                      På vandring

 

 

 

 

Sång och musik

 

 

Honung var viktigt för torparna och användes både för sin näringsrikedom och som medicin för både invärtes och utvärtes bruk.
Man hade bikupor som var flätade och inne i dem hade man pinnar för bina att organisera honung på. Tråkigt nog hade man inte möjlighet att bevara sina bisamhällen mellan sässongerna och bina fick offras för att man skulle få tillgång till honungen. Det var framför allt ljunghonung som ansågs särskilt nyttig och det passade ju bra eftersom marken var täckt till stor del av ljung, något som också korna uppskattade.

 

Det är gott om sjöar i området och miljön är läkande för en stressad själ.

 

 

 

                                  Dags för matpaus

 

 

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *