Jag har jobbat något, för mig, så ovanligt som en enkelnatt förra natten. Jag tycker normalt inte om att bara jobba en natt efter ledighet och sedan vara ledig igen eftersom det rör till i min normala dygnsrytm.
Nu under sommaren är personalstyrkan neddragen och även avdelningar på sjukhuset är stängda. Det är också många nyutbildade och vikarier som arbetar under sommaren.
Man skulle ju, om man inte är insatt i vårdens märkliga värld, kunna tro att det också innebär att verksamheten är minskad. Men i praktiken är det inte så, snarare tvärt om.
Visserligen har man dragit ner på en del elektiv (planerad) operationsverksamhet. Men just nu har någon fått för sig att kompensera den reducerade dagtidskapaciteten med att förlägga den nattetid. Något som vi inte ens med full personalstyrka är dimensionerade för. Det är med andra ord rejält jobbigt just nu och jag försöker peppa mig med nedräkning av antal arbetspass fram till semestern. I natt la jag till och med upp en av bilderna, den med alla tälten och de höga bergen i bakgrunden, från resebyråns hemsida som ett slags skärmbild. Bara för att kunna vila ögonen på ibland och känna att det finns ett efter sommaren och att jag kommer att överleva den här sommaren också. Trots att den är värre än jag kan minnas från något tidigare år.
Efter jobbet tänkte jag ta en turfpromenad, men jag orkade bara ner till Bäckparken. Där sjönk jag ner på en bänk och insåg att jag var tvungen att ta en kopp kaffe på McD som ligger helt nära och sedan ta mig tillbaka upp till personalparkeringen om jag skulle orka ta mig hem. Så fick det bli.
När jag kom hem pratade jag en stund med några av grannarna och drack lite kaffe innan jag bäddade ner mig. Lyckades faktiskt vakna redan efter ungefär fem timmar och kunde då konstatera att det fina vädret var försvunnet och att det var regn och grått.
Nu blir det kväll med talbok, dator och benen upplagda i sängen. Tomorrow is another day och då är det kanske sol igen…
