På vägen hem från Jönköping tog jag vägen in till Norrköping. Min farfar är begravd där och jag har tidigare skrivit om varför hans grav känns så viktig.
Jag snyggade upp lite, blommorna som min bror och svägerska planterat var fortfarande fina, och planterade lite ljung.
Efter besöket på kyrkogården åkte jag in till centrum och tog en promenad. Norrköping har för alltid en bit av mitt hjärta och jag skulle vilja bo där ett tag. Men jag är inte helt sugen på Vrinnevisjukhuset och till Linköping känns det för långt att pendla.
Det blev inte någon riktigt lång promenad men jag hann med en kopp kaffe på Wayne´s innan jag fortsatte hemåt. Lovade mig själv att snart åka tillbaka och stanna ett par dagar.
Cappuccino och chokladboll, nästan lite väl bra
Det känns bra att få besöka sina kära anhörigas gravar och göra lite fint, det har i alla fall jag alltid tyckt.
Kram, Ingrid
Ja, det knyter ihop dåtid med nutid på ett speciellt sätt.
Kram
Körde förbi min Farfars grav för några veckor sedan. Kom inte ens på tanken att besöka den. Skäms nu när jag läser din text.
Tänker däremot ofta på honom och pratade om honom så sent som igår. Men jag skulle förstås ha gjort som du, stannat vid graven och snyggat till lite…
Det blir fler tillfällen att besöka din farfars grav 🙂
Det är vemodigt att besöka kyrkogårdar tycker jag. Mina svärföräldrar är begravda i Linköping och dit åker vi sällan tyvärr. Det är fint i Östergötland vare sig det är Norr-eller Linköping tycker jag. Justnu blir det oftast Motala när vi reser däråt
Ja, båda de städerna är fina. Men Norrköping har ett mervärde för mig, som bärare av min historia.
Motala är för mig Tjejvätern 🙂