Bokbloggsjerka handlar, som det låter, om böcker. Varje fredag till måndag skriver ett antal bloggare utifrån en given fråga. Veckans fråga: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)Om du klickar på länken hittar du de andra som också svarat på frågan.
Jag har läst en mängd bokserier, om man med serie menar böcker med samma huvudpersoner. Tror att den längsta bokserien jag läst är Anna Janssons böcker om polisen Maria Wern, Den senaste boken, Skymningens barfotabarn, var nummer 15 i serien.
Jag kan inte direkt påstå att jag sett några stora föändringar i hennes, eller andra författare vars bokserier jag läst, sätt att skriva. De har sin stil och man känner igen sig. Jag tycker det är positivt om man kan fortsätta med nästa bok i serien utan att det känns som att det hänt saker ”i det fördolda” som man inte hänger med i. Tror att det skulle kännas så om författaren skulle ändra sitt sätt att skriva om välkända bokpersoner.
*Jag har missat höstens start på Bokbloggsjerkan. Kommer att ”skriva ikapp” under den kommande månaden. 🙂
Den stora förändringen i de böckerna (som oxå kändes lite udda) är väl att inte bara Maria Värn, utan flera av hennes kollegor, flyttade till Visby och blev poliser där några böcker in i serien…
Förändringarna handlar väl mest om handlingen, inte om författarens sätt att skriva. (Det var så jag uppfattade frågan).
Ja, lite udda är det att kollegorna byter arbetsplats, men samtidigt känner jag igen det från min yrkeskategori. Det dyker ofta upp kollegor som man jobbat med på en annan plats i Sverige.
Jag är sjukt nyfiken på hur det ska gå med Marias förhållande med brandmannen. jag känner på mig att det är något skumt med hono,…
Min absoluta bokseriefavorit är Stieg Trenters böcker om Harry Friman, mästerfotografen. Jag kan inte säga hur mycket jag älskar de böckerna. Det är Stockholmsmiljöerna som är så kärleksfullt beskrivna och detaljerade så att man upplever att man är där och ser det själv, det är maten som beskrivs så fantastiskt att man nästan känner smaken när man läser, det är den mästerliga dialogen, historieberättandet och de underbara karaktärerna. Hans böcker höll samma höga klass hela tiden men det var roligt att uppleva hur tiderna förändrades genom läsandet av böckerna som sträcker sig från 30-till 60-talet. ”Droskor” och ”vagnar” blev ”bilar” ”kisar” blev ”grabbar” modet, miljöerna och språket förändrades, Men allt var lika bra ändå. Läs dem om ni inte redan gjort det!
Trenters böcker är underbara. Jag har även läst dem som Ulla skrev efter Stiegs död. Han skrev under så pass lång tid att samhället förändrades en hel del, precis som du exemplifierar.
Verkar som det blir allt vanligare med serier av böcker. Längsta serien är väl blan barnböckerna. Exvis Enid Blytons fem-böcker.
Bland deckare så är nog Jan Mårtenson i en klass för sig när det gäller att samma huvudperson (huvudkatt ) återkommer.
Jag läste bara enstaka av de där barn- och ungdomsböckerna. Man kanske skulle ta och beta av dem nu…
Ja ghar aldrig fallit för Jan Mårtenson, inte ens för att det finns en huvudkatt med. Jag tycker de är tröglästa.
Har också läst alla hennes böcker och håller med. Det känns behändigt att läsa nästkommande bok för man är liksom inne i sättet som författaren skriver!
Som liten läste jag alla Lotta-böckerna av Merri Vik! Läste dem om och om igen…
Jag läste aldrig många böcker i de där serierna, Kitty, Lotta, Fem med flera. Däremot läste jag alla böcker om Pelle Svanslös. Typisk kattmänniska… 🙂