Dogge Doggelito i Kista kyrka – en samtalskväll

Igår var jag på Samtal i Centrum, en aktivitet som Kista kyrka har på tisdagar. Igår var Dogge Doggelito inbjuden och berättade om sin tro och sitt liv. Vi fick också höra honom rappa ett par av sina låtar.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad över den dogamtiskt gammaltestamentliga trosuppfattning han presenterade. Jag trodde bara att det var konservativa högerkristna som hade den bibeltolkningen.
Han säger flera gånger att man får inte tvivla. Det är som att man inte älskar Gud. Själv omfattas jag av den tron att det är mänskligt att tvivla, till och med Jesus själv tvivlade på Gud då han från korset utropar: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Jesus ger då uttryck för den rädsla och det tvivel vi människor ofta känner.

Jag blir skrämd av människor som är alltför dogmatiska, alltför fundamentalistiska och alltför säkra på att deras sätt att möta Gud är det enda rätta.
Visserligen säger Dogge flera gånger att han kan ha fel, att vi inte behöver tro på det han säger. Men han säger att vi inte får tvivla och förmedlar därmed sitt budskap.
Riktigt trött på hans tolkning av relationen till Gud blir jag då han, som rappar långa, invecklade texter säger att han vill ha ett papper med texten när han rappar en kristen text eftersom han är rädd att säga fel och att Gud då hör honom göra fel.
Vi skrattade lite artigt åt det, men han förmedlar ju faktiskt (medvetet eller omedvetet) att vi inte får göra fel för då blir vi inte accepterade av Gud. Det får stå för honom, det är inte min tro.

Bortsett från att jag inte delar hans gudsbild (om det nu är hans gudsbild, det var i allafall den bild han förmedlade till mig) var det trevligt att lyssna på det han berättade. Jag är oerhört fascinerad av rappare och hur de lyckas att komma ihåg alla ord och hålla rytmen. Många gillar inte rap, vilket jag tycker är synd eftersom det är ett så perfekt sätt att föra fram ett budskap.

Det skulle vara intressant att, i ett annat sammanhang, höra Dogge berätta hur han får sin tro att gå ihop med hans politiska uppfattning. Också den är ju rätt dogmatisk, fast på ett annat sätt.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Dogge Doggelito i Kista kyrka – en samtalskväll

  1. Ingrid skriver:

    Jag såg Dogge Doggelito hos Skavlan och blev väldigt förvånad när jag fick höra att han läste teologi och tänkte bli präst. Vilken typ av trosuppfattning han hade framgick ju inte av det programmet, men jag förstår av ditt inlägg att du inte känner dig helt bekväm med den tro han representerar.
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      jag blev också förvånad att han tänker bli präst. han ville nog inte riktigt prata om sina prästplaner och sa först att han inte skulle bli det. Men på en direkt fråga från en av båra församlingsmedlemmar sa han att han tänker bli det.

      Jag har inte sett programmet hos Skavlan, ska försöka hinna se det på play.

      Nej, jag är alltid väldigt obekväm med människor som pratar för mycket om vad man får och inte får och som tar fram djävulen i alltför hög grad.
      Visst finns det ondska, men jag vill hellre betona kärleksbudskapet och lyfta fram hur vi ska kunna öka andelen av det goda.

      Kram

  2. happygoluckiest skriver:

    Det dogmatiska är en intressant fråga som jag har tänkt en del på. Bland annat så anser ju Jehovas Vittnen att bara tanken på att någon annan är attraktiv är det samma som otrohet. Jag pratade med ett JV en gång om detta och undrade om det fanns något microchip som opererades in i hjärnan för att slippa dessa impulser att sådana tankar väcks. För något annat alternativ är ju inte mänskligt, precis som med tvivlet. Tvivlet styrs inte tankemässigt, det bara kommer. Hur gör man för att aldrig en tvivlande tanke ska uppstå i ens hjärna? Svaret är att de ljuger, det är skenheligt. Och med tanke på att Gud vet både om den tvivlande tanken eller tanken på att man blev attraherad av någon annan plus den efterföljande lögnen om att man inte tvivlade eller blev attraherad av fel person ( eller rentav fel kön) måste ju göra att skulden och ångesten blir rent av överjäkliga.

    • Kraka skriver:

      Håller med dig till fullo. Att förneka att man är mänsklig, på gott och ont, är alltid en lögn. Förresten borde det väl vara en större synd att ljuga än att tvivla (= känna sig osäker).

Lämna ett svar till Ingrid Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *