En dålig och bra dag

Det är ett gammalt fenomen att jag inte tål att bli förkyld. Det har sin historia så långt tillbaka som slutet av 1982 och början av 1983.
Jag fick mycoplasmapneumoni och säsongsinfluensa, samtidigt eller direkt följande på varann. Precis då fanns inte en chans att stanna hemma och vara sjuk och jag åt Bamyl med koffein för att hålla febern nere och lurade alla att orsaken till mina glansiga, rinnande ögon var en allergi. För det har jag haft ett helt liv av överkänslighet för att få förkylningar eftersom min brist på vila ihop med infektionerna utlöste en förkylningsastma. Det vill säga, när jag blir förkyld får jag astma. Däremellan brukar jag vara besvärsfri.

Hösten har varit regnig och i år började det med en vanlig höstförkylning någon gång i slutet av september eller början av oktober. Vartefter har det blivit mer och mer jobbigt att andas och jag har haft svårt att sova samtidigt som det inte varit läge att stanna hemma. Istället har jag varit sängliggande i stort sett all ledig tid när jag inte haft något inbokat. Att jag dragit mig för att söka läkare var för att jag flera gånger tidigare fått slängt i ansiktet att jag bara hittar på att jag är sjuk.

Men nu var besvären mer än akuta och all min luftrörsvidgande medicin var slut. Jag kände att jag inte orkade kämpa emot längre. Jag bestämde mig till och med för att ta emot ett eventuellt erbjudande om kortisonbehandling. Kortison och jag går inte helt ihop.

Imorse åkte jag in till Cityakuten. Läkaren lät mig blåsa i pefmätare, inhalera och jag fick en hel hög mediciner utskrivna. Jag fick också stränga order om att sjukskriva mig en vecka. I något slags förtäckta ordalag varnade hon mig för att jag kunde dö annars. I vart fall skulle man inte kunna göra något för mig när jag blev riktigt dålig. och det skulle jag bli om jag inte tog ansvar för min egen hälsa och sjukskrev mig,

Nu tror jag inte alls att det är så, jag och den här sjukdomen har camperat länge och vi känner varann väl. Jag var rätt säker på att jag snabbt skulle bli bättre om jag fick kortison. Så blev det också.

Jag har inte orkat så mycket de senaste veckorna och blev därför överlycklig när jag orkade köpa en ny mössa och vantar på Åhlens, gå förbi NK:s fönster och titta på julskyltningen, köpa böcker både i Pocketshop och på Akademibokhandeln och dessutom äta lunch i deras cafeteria innan jag åkte hem.

NK:s julskyltning, liksom Arkitektmuseums pepparkashusutställning, är en traditioner jag inte vill missa om det går att undvika.

Nu vilar jag, dricker kaffe och ser på Sherlock Holmes på Netflix. För första gången på flera månader kan jag andas fritt och har inte behövt någon Bricanyl alls idag. Jag ska nog överleva den här gången också.