Jag är inte så mycket för självhjälpsböcker, böcker om hur man ska bli lycklig eller hur man ska leva sitt liv på ett bra sätt. Det finns en uppsjö av dem och fler verkar de bli.
Istället hämtar jag inspiratur i det som brukar kallas humaniora, ni vet det där man kan läsa, se och höra. Littertur, konst och musik heter det visst på lite finare språk.
Egentligen spelar det inger roll om det är musik av Johann Pachelbel, en tavla av Eugène Delacroix, en dikt av Karin Boye eller Starwars på film. Jag bär förmågan inom mig att hitta precis det som talar till mig här och nu. Det som lär mig den innersta meningen med livet.
Som jag skrev för ett tag sedan har jag arbetat i vården i förtio år. Jag vet inte hur många patienter jag mött, hur många anhöriga, hur många arbetskamrater som delat med sig av både sig själv och sina tankar. Några av dem har gjort intryck som sitter lika inetsat i min själ som någon tatuering kan göra på en kropp.
Visst planerar jag för framtiden, kanske mer än många andra. Jag ser till att mina planer blir verkliga, i alla fall de flesta av dem. Men jag är alltid närvarande i nuet. Livet är aldrig där och då, livet är aldrig om fem år eller när jag blir rik, smal, kär eller fått den där eftertraktade saken. Livet är alltid här och nu. Det är bara den här sekunden som jag vet att jag har. Det lär man sig. I humaniora och i mötet med andra männsikor och deras livsberättelser.
”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”
Starkt och positivt.
Ett fint inlägg och jag kan bara lyckönska dig att du nått dit där du är …
Kram