Började jobba en halvtimme före midnatt. Hade hand om samma patient som i tisdags och det fanns saker att göra hela tiden som det gör med riktiga intensivvårdspatienter. Tiden gick snabbt.
Våra läkare är inte jour på sjukhuset utan har istället beredskap i hemmet. På efternatten inträffade något som gjorde att jag behövde prata med läkaren. Under stor vånda insåg jag att jag var tvungen att ringa. Jag förberedde mig noga för vad jag skulle säga, vad jag skulle föreslå och vad jag skulle fråga. Efter samtalet hade jag växt rejält. Jag hade lyckats rapportera patientens tillstånd, föreslå en åtgärd och få en ordination. Visserligen var jag tvungen att be doktorn prata sakta och fråga om ett par gånger men på det stora hela hade det gått rätt geschwint.
Till sist blev det morgon och dags att rapportera. Som en extra liten bonus var det en svensk kollega som skulle ta över och jag behövde inte lägga energi på att göra mig förstådd. Det fanns mycket att rapportera och eftersom vi också pratade om annat var jag inte klar förrän en kvart efter att min arbetstid var slut. Men lyckan att få prata svenska, dessutom med en trevlig kollega, gjorde det värt den extra kvarten.
När jag kom hem blev det dags att ta tag i nästa problem. Hela lägenheten var utkyld och det var bara plus 16 grader inne. Elementen var iskalla och jag insåg att något hänt med värmepannan under natten.
Letade rätt på ett telefonnummer och kartan där namnet på vägen där jag bor står, ett svåruttalat namn, Niels Hammekenip Aqqutaa, sedan ringde jag och berättade att det var kallt inne och kallt på elementen. Men det var inte dit jag skulle ringa, men den dansktalande mannen rabblade snabbt upp ett annat telefonnummer. Jag ropade stopp, du måste säga en siffra i taget annars förstår jag inget alls. Han tog då om det och sa siffrorna lugnt och jag upprepade tills allt var rätt. Sedan ringde jag igen och berättade om mitt problem. Man lovade att ta tag i det.
Jag bäddade sedan ner mig med extra kläder och både täcke och filt. Jag frös så jag skakade. Men lyckades somna. Vaknade av att det bankades och klonkades ute i tamburen där pannan står. Somnade om och vaknade senare och då var elementen varma igen. Jag hörde ljud från trappen och kunde glädja mig åt att någon skottade bort snön. Senare knackade den trevliga mannen på och berättade att han lagat pannan och också skottat bort snön. Jag tackade så jättemycket och gick sedan och la mig igen efter att druckit kaffe och ätit ett par mackor.
Vid halvåttatiden vaknade jag, en halvtimme innan jag ställt klockan. Drack kaffe och åt lite frukost. Tog det lugn och förberedde mig för ännu en natt på intensivvårdsavdelningen på Dronning Ingrids Hospital i Nuuk.
