Redan kvart i fem vaknade jag. Lyckligtvis har jag återfått så pass mycket krafter i armarna att jag kan utnyttja den relativa oredan (som jag hade tänkt jobba med den här veckan, men som nu är konserverad på obestämd tid) och stödja mig på möbler och en del saker som står framme fast de inte borde. Det finns ett slags ”rösad” stig till toaletten. Men där är det stopp. Att ta sig till köket är omöjligt eftersom det dit är för stora ytor utan lämpliga föremål att ta stöd mot. Kryckorna vågar jag inte använda eftersom min hand fortfarande både är öm och svullen. Skulle det vara en spricka så är det klart olämligt att hänga alla mina kilon på den.
Istället blev det så att jag på ett ben hoppade tillbaka till sängen där jag först såg klart första avsnittet av Star Trek The New Generation och sedan andra och tredje avsnittet av Deckarna på svtplay. Det är ett av alla dessa program där man samlat ett gäng med folk som äter och berättar om sig själva för varann. Här är det sex deckarförfattare, varav ett författarpar, som förhör varann för att komma fram till vad som är drivkraften till att de mördar. I sina böcker alltså.
Emellanåt kollade jag om Annika lagt upp någon ny Bokbloggsjerka, de brukar dyka upp ganska tidigt på fredagsmorgnarna. Men det dröjde. Inte förrän tjugo i tio dök den upp på min skärm och jag fick något att fundera på. Tyvärr handlar frågan den här veckan om barnböcker som kom ut förra året och det är väl inte precis mitt ämne. Får se vad jag kan göra åt det.
När klockan började närma sig tio var jag nästan desperat efter kaffe. Redan då jag vaknade drack jag ur den halva koppen kallt kaffe jag hade kvar från igår. Sedan var det bara att vänta. Tänkte på alla som sitter i sina hem och väntar på hemtjänsten. I behov av toaletten, hungriga och törstiga, Det är helt enkelt inte värdigt att vi behandlar våra åldringar så. För de är många, de som sitter och väntar med ett hjälpbesök en eller två gånger om dagen. Helt utan möjlighet att klara sig, Jag har själv jobbat med att gå hem till människor som inte kan ta sig ur sängen, ur stolen eller få något att äta oc hdricka förrän någon kommer. Minns särskilt en kvinna som var sängbunden. Vi gick dit och gav sondmat och bytte blöjor några gånger varje dag. I övrigt låg hon bara där och väntade. Så glad för den lilla stund som det pressade tidsschemat tillät att man stannade.
Klockan 10.00 kom min son och gjorde kaffe och fixade fram lite att äta åt mig. Jag gjorde beställning på vad jag ville ha på kvällen att äta och han gick iväg för att köpa lite lunch åt mig. Medan han var hos mig pratade vi om Picards ledarskap. Jag tycker han verkar vara en bra chef som står upp för sin besättning. Så som man önskar att verklighetens chefer skulle vara lite mer. Får väl se vad som händer framöver, wikipedia säger att han blir förändrad med tiden. Hur är dock oklart och min son säger att han inte tänker diskutera personerna förrän jag sett alla avsnitten i de sju säsongerna. 🙂
