Operationen och min egen psykedeliska värld

På lördagen fick jag veta att jag skulle komma till sjukhuset kl 07 på söndagsmorgonen för att sövas och göra ett stabilitetsprov av fotledsfrakturen. Alla var övertygade om att den skulle vara instabil och det ena scenariet efter det andra om hur lång tid det skulle ta innan jag skulle kunna gå målades upp.

Jag hade klockan på väckning 05.30 men i själva verket hade jag i det närmaste inte sovit alls när det var dags att gå upp . Oron för vad som skulle hända om jag inte skulle kunna jobba på flera månader gjorde mig skräckslagen. Utan inkomst är det svårt att klara sig, speciellt när Försäkringskassan satt sig på tvären.

Det var ganska bökigt att få på mig kläderna och ta mig ut genom dörren. Men det gick. Sedan kom det oöverstigliga hindret. Jag fick inte upp porten, den var för tung för att manövrera balanserandes på ett ben. Jag fick skicka ett sms till min vän som skulle hämta mig. Vi fick helt enkelt hjälpas åt med porten.

Väl framme vid Karolinska Solna kom nästa problem. Det gick inte att uppbringa en rullstol, inte ens uppe på avdelningen. Rullstolar lånar man, mot att man registrerar sitt personnummer, i receptionen. Den öppnar klockan 10.00 på söndagar.
Vi fick lösa det med att köra runt huset på baksidan där det fanns en dörr som var närmare.

Uppe på avdelningen var jag helt slut. Nu skulle det duschas. Man förutsatte att min vän som var med skulle göra det. Men nej, riktigt den relationen har vi faktiskt inte.
Jag valde att duscha själv, men med vännen inne i duschrummet ifall jag skulle ramla.

Sedan fick jag vänta i min säng inne på rummet, ortopedläkaren kom och ritade en pil på benet och kort därefter fick jag åka till operation.

Jag fick prata med narkosläkare och narkossköterska och jag sa att jag inte ville må illa och att jag ville ha kaffe när jag vaknade. Jag poängterade att jag ville ha kaffe även om jag mådde illa. Jag bad dem ge mig Ondansetron (läkemedel mot illamående) och Betapred (kortison) som är en alldeles utmärkt kombo för att förebygga att man mår illa.
Jag har bara varit sövd en gång tidigare i livet och den gången fick jag inte dricka kaffe eftersom de påstod att jag mått illa. Jag fick vänta i många timmar och fick en massa dropp istället medan de envisades med att om jag skulle dricka kaffe skulle jag må illa igen. De som känner mig vet att jag har en speciell relation till kaffe och att vänta i timmar anser jag inte acceptabelt. Långsint är jag också, det är 19 år sedan händelsen med det påstådda illamåendet. Därför betonade jag lite extra hur viktigt det var för mig att få kaffe direkt.

Jag drogs in på salen ganska snart och sövdes. Sedan väcktes jag och klockan verkade vara någonstans vid halv elva, kvart i elva. Jag var trött och kunde inte hålla ögonen öppna.
Man körde mig till avdelningen och jag skulle få lunch först och efter att pratat med läkaren skulle jag få åka hem.

Jag fick lunch direkt jag kom till avdelningen, jag mådde inte illa alls. Man hade givit mig Dridol, ett neuroleptika som har en mycket stark antiemetisk effekt (mot illamående). Förr gav vi det åt alla i de så kallade neuroleptikaanestesierna. Numera ger vi det väl egentligen bara till dem som man inte kan få att sluta må illa med upprepade doser Ondansetron, betapred och även Primperan (ett annat medel mot illamående).

Så fort jag försökte öppna ögonen såg jag  färggranna, rutiga cirklar. Jag hade rejäla synhallucinationer och kunde inte fästa blicken på i stort sett något. Men det gick bra att äta både lunchen, som bestod av kyckling, och dricka kaffe medan jag blundade.
Det var inga otäcka hallucinationer, de såg ut ungeför som på bilden men med ett rutmönster invävt i cirklarna.

Jag fick information av läkaren som berättade att han gjort tester med att vrida och dra och kunnat konstatera att frakturen i fotleden var stabil. Frakturen i vadbenet rörde sig, men det gjorde inte så mycket. Den låg rätt och ska självläka. Det ska fotleden också göra.
Eftersom frakturen är stabil får jag belasta den så mycket jag kan. Jag ska ha kryckorna men när det inte längre gör ont kan jag börja jobba. Jag kunde få åka hem meddetsamma.

Men problemen med att ögonen föll ihop fortsatte, liksom den färgglada hallucinationen. Jag lyckades kolla i FASS och kunde konstatera att påverkan på vakenhet kan sitta i upp till 12 timmar. Senare kunde jag läsa att hallucinationer finns med som biverkning, men det är sällsynt. Troligen är jag väldigt känslig för neuroleptika. För jag fick mig en riktig tripp. I många timmar. Av den lilla, lilla dosen som jag gissar kan ha varit 1,25 mg. Möjligen kan jag ha fått 2,5 mg, men det är mindre troligt.

Till skillnad mot Tjuren Ferdianand, som man helt enkelt fick skicka hem, blev man tvungen att behålla mig över natten. På kvällen klingade symptomen av och försvann till sist helt.

Min son kom på besök och vi satt i ett dagrum och pratade. Jag delade rum med tre kvinnor, varav en var pensionerad sjuksköterska och en pensionerad vårdlärare. Båda skulle få ny höftled. Det kändes som en dålig idé att ha besök på rummet. Speciellt som klockan var efter besökstid.

Det var inte helt lätt att sova, men lite sömn fick jag. Det var olika snarkljud och en av medpatienterna hade en radio på som viskade hela tiden.

På morgonen ljusnade det ute och himlen över stan var vacker. Det är lite lyx med högt belägna rum för mig som är van vid ett lågt perspektiv.

Det är ungefär en halvtimme mellan bilderna

Jag hann med både frukost och lunch innan jag åkte hem med en sjukresa. Jag hade inga ytterkläder så något annat kändes omöjligt. Förresten hade jag bara en sko med mig också.
Till lunch åt jag samma sorts kyckling som igår, men nu med öppna ögon.

Nu har jag landat hemma och har tänkt vila. Men sedan måste jag se till att träna så jag inte blir helt förklenad. Jag känner av att jag gått en del idag med min brutna fot. Så det är skönt att ha den i högläge igen. Imorgon får jag ta tag i verkligheten…