Minns ni den där låten Ingen vill veta var du köpt din tröja? Den som handlar om hur livet ser ut för de flesta, hur dagarna går och livet rinner bort. Den som handlar om ensamhet och hur svårt det är att få vänner och hur lite man betyder för andra.
”Ingen sörjer när du dör
Ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja”
Det är lätt att bygga upp förväntningar på hur livet ska vara, hur man ska leva och vad som är rätt sätt.
Kvinnan i sången berättar om hur hon och hennes man lever det där perfekta parlivet och ändå hör man mellan raderna hur olycklig hon är.
”Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust
Så kommer inga gäster minnas var det låg
Och fast du lärt dig varje låt
Och fast du har en härlig båt
Så finns det ingen som vill röra vid din kind”
Det finns en kofta som är riktigt ful, offerkoftan. Den som är uttryck för självömkan och oföretagsamhet. Den där bäraren av koftan gnäller istället för att ta tag i sitt liv och slickar i sig av alla tyckasyndomsympatier. Men det är en ful kofta och den bidrar i sig själv till att ge ensamhet och isolering. För ingen vill höra om den där koftan. Ingen, i alla fall inte i längden. Så du som har en offerkofta på dig, ta av den och vänd dig ut mot världen. Det finns tusen och en saker att göra. Det finns tusen och ett sammanhang där du möter människor som är som du och som delar dina intressen. Och plötsligt är du inte ensam längre, du behöver inte längre gömma dig i en tjock offerkofta för att rättfärdiga din egen existens.
*Nej, sången handlar inte om en offerkofta. Den handlar om livet i största allmänhet som det ser ut för de flesta som jobbar, går hem, lagar mat, ser TV och sover, reser på semester och sedan tillbaka till arbetet igen. Den handlar om ekorrhjulet som är de flestas vardag.
Har du inte hört Raymond & Maria tidigare så ska du lyssna på deras texter. De har klockrena beskrivningar om vardagsliv som det ser ut för de flesta av oss.
**Inlägget är inspirerat av en annan, inte namngiven, bloggare. Men det finns många, alltför många, som vältrar sig i självömkan utan att ta eget ansvar för sig och sitt liv.
Det är inte alltid hur man har det som är det viktigaste, utan hur man tar det. Det vill säga hur man förvaltar sina talenter (för att använda en biblisk referens).
Ja, du…
Förmodligen har jag en offerkofta. Men jag gör vad jag kan för att bli av med den,
tydligen får jag väl ”rycka upp” mig ännu mer.
Om du nu ha en kofta så är den inte så framträdande att den stör. Jag har inte ens tänkt på den.
Ja men just ja den låten, vilken nostalgi 🙂
Du undrade vart man kunde äta dessa smörgåsar som fått namn efter hundraser, på Unitis i Ljusdal serveras de.
Ska lägga det på minnet ifall jag gör någonresa norrut. Mina går oftast åt det sydliga hållet, Östergötland, Småland, Skåne och Göteborg. 🙂
Det är faktiskt en ganska bra sång. Just för att den lyckas beskriva en ganska invecklad känsla med så enkla ord. En känsla av otillhörighet som nog de flesta känt. När en klippt håret och ingen märker det eller har en ny tröja en är väldigt nöjd med och ingen märker det. Vardagliga små saker som en tänker inte skall spela någon roll – men i slutändan så är det de som spelar mest roll! Knäppt kanske, men men.
Kram
Raymond och Marias sångtexter är fantastiska! Jag tror inte de gjort en enda dålig låt, i alla fall inte textmässigt.
Kram
Javisst är det trist med offerkoftor. Särskilt som det verkar ingå accessoarer såsom ögonbindel och hörselskydd… 😉
Och broderiet på bröstet, förstås: ”JAG har ingen del i detta.”
För många år sen hade jag en arbetskamrat som inte lyckades få ihop det med ngn kvinna. Hans tes: ”Ingen kvinna vill ha mig, för min mamma var dum mot mig som barn.” Senare tillagt: ”…och alla kvinnor är elaka.” (Särskilt kul för oss tröstande kvinnor…)
Åren gick, till slut tröttnade alla. Jag gjorde det när det en period blev lite synd om mig, och han inte ens noterade det, än mindre ställde upp. (Offerkoftans accessoarer.)
Själv behöver jag alltid tugga runt en hel del för att bli ”färdig” för beslut, men då utvecklas tugget steg för steg mot en lösning. (”Om jag gör så här istället?” etc)
Skulle det växa ut en offerkofta på mig hoppas jag verkligen nån river av mig hörselskydden o säger ifrån! 🙂
Koftorna är ju ofta just utsmyckade med tillbehören du nämner. Dessutom vårdar de ofta sin kofta hur många goda råd de än får. Själva koftan blir en del av personen.
Jag hoppas också att någon klär av mig om jag får på mig en sådan där kofta. För de är både oklädsamma och irriterande för omgivningen.
Ha en fin fredag!
Personen i sången har en förutbestämd bild hur hon vill ha sitt liv och när det inte blir som hon tänkt fast hon ”gör allt rätt” så förmår hon inte (hittills iaf?) titta utanför den smala sfären. Men känslan av utanförskap har vi alla känt. I längden är den inte rolig. Trevlig blogg, jag tror inte att jag varit härinne förut?