Måndag hela dagen (2015-03-23)

Vaknade med just en känsla av måndag. Normalt brukar veckans dagar sakna betydelse för mig, men just den här dagen hade jag det man brukar kalla måndagskänsla. Jag ville inte börja en ny vecka, jag ville fortsätta vara ledig. Det är allt bra angenämt att bara finnas till utan större plikter.
Hur som helst skulle jag inte börja jobba förrän klockan 15.30 så jag hade ännu några timmar av frihet att njuta av.

Jag ägnade min lediga förmiddag åt kaffe och frukost. Satt i fåtöljen som jag tycker så mycket om. En fåtölj ligger högt på önskelistan, eller inköpslistan kanske jag menar, bara jag får råd. Jag ser verkligen fram mot att flytta in i mitt lilla hus till sommaren. Sedan får jag ta renovering och möblering pö om pö.

Boken jag lyssnar på, Livet går vidare, är verkligen bra. Jag har svårt att släppa den även om jag har en del annat jag borde ta tag i. Tog mig i alla fall tid att tvätta håret. Naturligtvis glömde jag packa ner hårtorken den här gången också. Jag torkar så sällan håret hemma så det är ingen naturlig attiralj för mig och därför lätt att glömma.

Till sist var det dags att gå ner till sjukhuset och ta tag i det jag är här för att göra, jobba. Nu var det inte alls så farligt som det kanske kan låta. Jag tycker mycket om mitt yrke och precis som vanligt så försvann olusten när jag väl var på plats. Men visst är det trevligt att vara ledig.

Kvällspasset, aftenvagten, gick snabbt. Jag hade att göra hela tiden och det fanns inte mycket tid över för att fundera på annat. Jag hade fått hand om avdelningens sjukaste patient och fick återigen stifta bekantskap med peritonealdialys, hade ju en patient med det förra gången jag var här. Att vara den som varit med om det förr kändes bra, jag visste hur man gjorde och fick möjlighet att visa kollegorna och även jouren som inte sett behandlingen tidigare.

När det är mycket att göra med en svårt sjuk patient är det inte säkert att man kan ge sig hemåt precis när man slutar. Mitt arbetspass var slut vid midnatt, men klockan var halv ett innan jag lämnade avdelningen och redan ett när jag kom hem till min trevliga lägenhet.

Att lägga sig meddetsamma när jag kommer hem känns sällan som ett alternativ. Det skulle vara om jag var så trött att jag inte orkar stå på benen och hålla mig vaken möjligen. Sådant har hänt, dock inte här, men hemma i Sverige. Flera gånger dessutom. Men det var mest på den tiden då jag bodde med någon och livet var fyllt av överkrav som ett sammanboende ofta pådyvlar en. Jag behöver min egentid och att bo med någon är inte aktuellt igen. Jag tror på särbo som en bra samlevnadsform. Då kan man ha kvalitetstid tillsammans men ändå få tid för sig själv och den vardagsadminsitration som livet kräver. Jag behöver dessutom självsamhet för att ladda mina batterier.

Jag satte mig i fåtöljen med en bok att lyssna på en stund, åt ett par ostmackor och njöt av tillvaron. Klockan var redan två när jag kröp ner under täcket och släckte lampan.