Åkte på en riktig blåsning (2015-03-24)

Att ha dagvagt, alltså börja på morgonen efter att man slutat vid midnatt, är ingen höjdare. Speciellt inte för mig som tycker om att sova och sedan ta det lugnt på morgonen. Men trots allt kom jag upp i tid och var på plats då arbetspasset började. Man börjar en halvtimme senare de dagar man haft aftenvagt före. Alltså började jag klockan 08.00.

Jag hade fortsatt hand om samma patient som dagen innan och det var fullt styr med olika göromål hela dagen. Vi var två, emellanåt tre, som skötte om och vårdade patienten. Ändå var det en del administrativa saker som vi inte hunnit med. Tillexempel skrev jag mitt notat (journalanteckning) efter att jag lämnat över till de två kollegorna som skulle ta hand om patienten under kvällen, jag gör ofta det efter att jag slutat för dagen och kan få lugn och ro. Det är hopplöst att försöka skriva i journalen och dessutom försöka formulera mig så att även de som inte är svenskspråkiga ska förstå vad jag menar medan det hela tiden larmar och jag måste avbryta mig, på med handskar och åtgärda något. Jag hade ju en sådan språkförbistringsupplevelse förra vistelsen då jag skulle beställa blododlingar och trachelodling från laboratoriet. Det slutade med att jag fick be medicinjourläkaren att själv prata med lab. Vad en odling var förstod de inte alls, det heter dyrkning. Dessutom heter det sekretdyrkning, inte trachealdyrkning. Åt detta skrattade man gott i flera dagar… Det är lätt att göra bort sig i språkets irrgångar.

Hem kom jag till sist i alla fall, behövde bara offra en kvart av min lediga tid för notatet. Lugn och ro är sympatiskt när man ska arbeta. Jag uppskattar arbetsro, en bristvara för en sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning.

Jag gick hem och satte mig i fåtöljen, åt en macka och spelade lite candy crush. Jag satte mobilen på alarm så jag inte skulle somna. Hade bestämt att träffa några kollegor för att äta och ta en öl på byn.
Ute hade det börjar blåsa och snöa. Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag stannat hemma.

Jag gick ner till byn i motvind med kappuchongen uppdragen. Det var kämpigt att gå, men jag ville verkligen gå ut med kamraterna och inte sitta hemma.

Klockan 19 träffades vi utanför Brugseni och sedan gick vi till Godthaab Bryghus, restaurangdelen där jag aldrig varit tidigare. Vi var fyra tjejer, två danska och två svenska.
Det blev en trevlig kväll. Jag drack påskbrygd, man brygger eget öl och den som läste i bloggen under min förra vistelse vet att jag var förtjust i deras julebrygd. Det var nog typ samma. I vart fall ett gott, mörkt öl. Men mer än ett glas drack jag inte, det är minsann inte billigt här. Precis som de andra åt jag cheesburgare. Den var god, inte alls översaltad som den jag åt på Prego i lördags. Dock hade den kunnat varit lite mer stekt.

Vi bröt upp vid 21-tiden för att gå hem. Två och två gick vi eftersom vi skulle åt olika håll. Jag och min svenska kollega bodde båda nära sjukhuset, men på varsin sida av det. Vi höll i varann och jag såg nästan inget för glasögonen immade igen. Men det var inte det värsta.
Det stormade nu våldsamt och det var svårt att ta sig fram i motvinden. Men vi stretade framåt, höll i varann och gick dubbelvikta. När vi vikt av mot sjukhuset blåste jag omkull. Ja, faktiskt. Trots att jag är en ganska bastant kvinna. Men jag gjorde mig inte illa. Jag gled helt enketl bara ner på marken eftersom det var halt.

Så blev det dags för min kollega att gå åt höger, jag skulle rakt fram en bit till. Det gick bra men var svårt. Sedan skulle jag åt vänster. Men se det gick inte alls. Jag krummade som en gumma och försökte ta mig fram. Kom några steg men sedan tog stormen i och jag trycktes bakåt med våldsam fart. Höll mig ändå på benen ett tag till men vid nästa vindstöt fann jag det bäst att själv sätta mig i snödrivan. Jag vill verkligen inte falla med mina två oläkta frakturer. Bara för att de är stabila att gå på betyder det inte att de är stabila att falla på. Förresten är ju inga ben i kroppen hållbara för att falla på om man har otur.

Jag hade precis bestämt mig för att försöka ta mig krypnade över vägen och sedan i skydd av sjukhusväggen ta mig till den ena av huvudentréerna och gå in på avdelningen och ringa efter en taxi. Att gå var inte ett alternativ, det var verkligen omöjligt.
Jag tänkte på alla vassa, långa istappar som hänger ner från sjukhusets tak och tvekade därför en stund. Jag var inte direkt sugen på att smyga mig utefter väggen.

Medans jag funderade på detta körde en bil förbi mig. Den backade sedan tillbaka och jag fick frågan vart jag skulle. Niels Hammenkens vej sa jag och de sa till mig att sätta mig i bilen.
Att man inte ska åka med okända var verkligen inte ett alternativ just då. Dessutom befann jag mig på sjukhusområdet och inuiter är ett vänligt och omtänksamt folk. Alltså klev jag in i bilen.
Jag bor på vägen som ligger ovanför sjukhuset, så det tog nog inte mer än tre minuter så var jag utanför min bostad. Jag tackade det snälla paret och de åkte iväg igen.

Nu kom nästa utmaning. Hela trappen upp från gatan var helt igensnöad och bara en enda stor vall av snö. Jag fick göra flera försök att ta tag i räcket och dra mig upp över snövallen. Men det gick. Den längre trappen upp till ytterdörren var i alla fall synlig, men full av snö.

Låset var sedan helt täckt av en isskorpa som jag blev tvungen att knacka bort innan jag kunde få in nyckeln.

När jag öppnade dörren rasade det in snö, det var nog nästan en halvmeter utanför dörren. Sedan blev jag tvungen att skotta ut den och skrapa rent på tröskeln innan dörren gick att stänga. Det tog sin lilla tid. Den hopplösa plastskyffeln, en sådan där man brukar ha när man sopat upp lite skräp från golvet, höll naturligtvis inte för den tunga snön och gick av. Jag svor ramsor…

Till sist var jag i alla fall inne i min lägenhet och fick av mig mina våta ytterkläder. Jag var tacksam över att jag kommit hem helskinnad och inte blivit kvar i en snödriva att frysa ihjäl. Jag var också glad att jag tänkt på att lägga mitt nattlinne på elementet och kunde byta om till ett varmt linne.

Jag satt en stund i fåtöljen, men la mig sedan i sängen för att lyssna klart på boken. Men det tog inte många minuter innan jag sov.

För att ni ska förstå vad jag menar med att ta sig upp för trappen har jag tagit ett par bilder dagen efter när ovädret var över. Klicka på bilderna så blir de större.

Trappen upp från gatan, den syns nästan inte under snövallen. Bara räckena på bägge sidor syns, Det var dem jag drog mig upp i armarna med och gled uppför snön.

Här ser man både trappen från gatan och den upp till huset. Utanför dörren ligger snön högt. Dörren går inåt, men går inte att stänga om det rasat in snö.