Äntligen blev kockan 08.00 och jag kunde gå och byta om och ge mig av hemåt genom snöfallet. Än så är det långt till vår…
När jag kom hem orkade jag inte ens dricka en kopp kaffe innan jag bäddade ner mig. Då är jag trött.
När jag vaknade på eftermiddagen, ett par timmar innan klockan skulle ringa, snöade det fortfarande. Nu kommer nog snart trappen upp till ytterdörren att vara snötäckt igen.
Jag lyssnade klart på boken, Stärnklart, av Lars Wilderäng och drack kaffe. Lagade lite mat och sms:ade med min son. Hade jag kunnat hade jag gärna sms:at med katterna också men trots att katter och internet har ett så starkt band mellan sig så är de inte så bra på konversation genom cyberrymden. Prata med dem i telefon kan däremot fungera ibland, men det är inte aktuellt härifrån. Mjau!
Egentligen hade jag planerat att gå på en filmförevisning på Katuaq. Men jag bestämde mig för att avstå och istället se filmen när jag kommer hem. Hade jag varit ledig hade jag inte tvekat, men att gå ner till centrum, se film, sedan gå hem igen och därefter till jobbet kändes inte särskilt lockande. Hur gärna jag än ville se filmen. Film kan alltid ses en annan gång, speciellt så länge vi har den teknik kvar som brutit samman i Wilderängs bok. Men jag utgår från, törs man göra det, att världen består i sin nuvarande form när jag kommer hem. Däremot ska jag göra allt för att inte missa den konsert som är på Katuaq sista veckan jag är här. Jag ska visserligen jobba också den natten, men jag hinner både ock. Får försöka skaffa en biljett på förköp så det inte blir utsålt.
Att avstå från att gå på film gav mig en lång, skön hemmakväll innan nattens arbete. En hemmakväll jag använde till att lyssna på musik, läsa lite och se ett avsnitt Law & Order. En lagom uppladdning inför en arbetsnatt med okänd arbetsbörda. På en intensivvård kan allt hända, från inget till kaos. Nu ska väl inte an akutsituation på en intensivvårdsavdelning utlösa kaos, men här är vi alldeles för låg bemanning för de riktigt akuta situationerna. Något som emellanåt fr mig att längta hem till moderskeppet där det är välorganiserat och, om inte perfekt, så i alla fall fullt acceptabelt. Men det handlar inte om bristande kompetens, men det går åt massor av ”händer” när något händer.
Det kan garanterat köra ihop sig även på en intensivvårdsavdelning för trots allt så finns det en viss personalmängd och allt kan inte förutsägas.
Ja, visst kan det køra ihop sig æven hemma. Speciellt på de mindre IVA-avdelningarna dær bemanningen ær næstan lika låg som hær.