Precis som på ett vilohem

De som känner mig väl vet att jag ibland säger ”nu skulle jag behöva åka till ett vilohem”. Själva uttrycket har jag ärvt av min mamma som brukade säga så när hon var extra trött, men varken hon eller jag har någonsin åkt till något vilohem. Egentligen vet jag inte vad min mamma menade, men själv tänker jag mig ett ställe där man kan få lugn och ro utan krav och bara vila.

I onsdagskväll checkade jag in på Zanzibar i Tjuvkil för att stanna där en natt. Jag har åkt förbi där hundratals gånger och varit där en gång förra sommaren för att äta, men då började det regna medan jag satt ute och jag blev tvungen att skynda in med min tallrik och mitt glas. Inte den avkoppling och njutning jag tänkt mig.

När jag kom blev jag mottagen av Annelie, som äger stället, och visad till mitt rum. Jag kunde få välja på tre olika rum. Det fanns ett rum på nedre våningen, ett en trappa upp och så fanns det som kallas cirkusvagnen., Jag valde rummet en trappa upp.

När jag packat upp och kommit i ordning gick jag ner och beställde mat och vin. Jag satte mig sedan ute och det var en underbar kväll med sol och värme. Hönor och ankor sprang lösa och det kändes precis som det vilohem jag så väl behöver. Inte bara då och utan ofta.

När solen dalat, maten var slut och vinet urdrucket tänkte jag gå upp på rummet. Men Annelie höll på att visa film från sina resor för några andra och jag blev tillfrågad om jag också ville se. Det ville jag. Speciellt snöleoparderna i Himalaya och jätteuttrarna i Brasilien gjorde mig intresserad.

Jag sov så gott hela natten och vaknade nästan helt utvilad. Eftersom det var lågsäsong fick man själv plocka ihop sin frukost och jag gjorde kaffe och mackor och gick ut i trädgården och satte mig borta vid cirkusvagnen. Hönorna kom springangande och det var en fantastisk morgon.

Det kändes riktigt tråkigt när jag måste packa för att åka vidare. Jag hade behövt stanna minst ett par dagar till och bara vilat, för miljön kändes precis som jag föreställer mig ett riktigt vilohem ska göra.