Inkallad till chefen

Någonstans djupt nere i hjärnvindlingarna ligger minnena av hur man fick gå till rektorn om man gjort något fel. Det kunde vara små saker, i vart fall små med dagens mått mätt. Man kunde sagt du till sin lärare, vilket man inte fick på den tiden, sagt någon svordom i hastigt mod eller gjort något annat av samma allvarlighetsdignitet.

Jag blev aldrig kallad till rektorn under mina grundskoleår, men minnet av hur det varje eftermiddag satt ett antal elever utanför rektorsexpeditionen för att efter skoltid, för hand, skriva av ordningsreglerna, är lika tydligt som om det hänt igår. Hur många gånger dessa skulle skrivas av berodde på ”brottets” art. Inte hade det någon effekt heller förresten, det var vissa av de mer busiga pojkarna som satt där i stort sett varje eftermiddag en eller ett par timmar plitandes dessa regler. Vi som alltid läste våra läxor, var artiga och sällan sa något olämpligt levde i ständig skräck för att hamna där med papper och penna.

När min chef kom och sa att hon ville prata med mig på sitt rum hamnade jag genast i något slags försvarsreaktion. Jag gick snabbt, i huvudet, igenom vad hon skulle kunna vilja prata med mig om. Det fanns inget, absolut inget, förutom om jag gjort något allvarligt fel.
Visserligen vore det väl rimligt att jag vetat om ifall jag gjort något, men jag regredierade genast till en grundskoleelevs nivå och frågade oroligt om det var något allvarligt. Men det förnekade chefen.

När jag väl kom in på hennes rum fick jag mig en ordentlig överraskning, något jag absolut inte väntat mig. Jag fick blommor.