Det här kommer du inte att dö av

Efter en dryg veckas halsont bröt det ut. Ja, det bröt ut redan i helgen när jag jobbade och på lördagen hade jag ont mitt i bröstet och funderade först på om det var något med hjärtat. Men när jag fick torrhosta och kände att jag inte orkade få upp det hårda slemmet förstod jag ju vad det var. Det här hade jag varit med om förut.

På söndagen var jag rosslig och hostade upp gröngult slem, dock satt det mesta kvar och bara rosslade. Men det var ett gott tecken att det kom upp i alla fall. Jag kände att jag behövde något luftrörsvidgande, men min Bricanyl var slut.

På måndagmorgonen vakade jag av och till och med min chef, som jag mötte i korridoren, såg att jag var helt slut. Hon sa att jag skulle passa på att vila upp mig under ledigheten.

Jag sov hela dagen och sedan låg jag i sängen och hade ordentliga andningsbesvär. På tisdagsmorgonen bestämde jag mig för att åka in till Cityakuten. Jag behövde en del medicin.

Sköterskan i receptionen hörde direkt att jag hade svårt att andas, men sa att det var lång väntan eftersom det just nu var så populärt att söka på medicin. Ja, hon använde verkligen det uttrycket.

Efter ett tag fick jag komma in i ett undersökningsrum och bli stucken i fingret för, visade det sig sedan, ett CRP. Sedan blev jag lämnad där länge. Jag hann reta mig på en hel del saker medan jag väntade. Först och främst att de lämnade en patient med uppenbara andningssvårigheter ensam utan att ens givit mig en klocka att ringa på. Dels på att det visserligen fanns en syrgastub, men varken slang eller mask. Att akututrustning är komplett är A och O! Jag funderade ett tag på att kontrollera om trycket i tuben var okej, men avstod eftersom jag kände att jag skulle blivit mer arg än jag orkade med om det inte var det. Men allra värst var att det var så smutsigt på rummet. Jag har aldrig sett ett så smutsigt undersökningsrum någonsin och det vill inte säga lite eftersom jag vistats i vården hela mitt vuxna liv. Det var fläckar och kladd överallt, golvet hade intorkade fläckar som inte kunde varit nyspilda.

Det är svårt att se på bilderna hur smutsigt det verkligen var, men lite tydligare blir det om man klickar på dem.

Så kom då doktorn. Han var säkert inte äldre än jag, det är alltid svårt att avgöra mäns ålder eftersom de ofta ser äldre ut än de är. Han anlade en liten farbroderlig ton mot mig och sa ”berätta nu vad du har för problem”. (Jag blir aldrig klok på det här fenomenet att män behandlar mig som om jag vore en skolflicka).

Jag berättade i alla fall hur det var och hur det varit tidigare. Han log lite överseende mot mig och sa ”det här kommer du inte att dö av”. Han ska vara väldigt glad att jag var för trött för att ge svar på tal, jag nickade bara och sa ”jag vet”, ”jag vet”.

Han tittade mig i halsen, sa att det såg bra ut, lyssnade på mina lungor och det pep och tjöt för varje andetag. Det lät bra sa han. Jag bad honom titta i mina öron eftersom jag har ont där och han tittade och frågade i vilket öra det gjorde ont. Jag sa att det var i båda, men kanske mest i vänster. Det var uppenbarligen fel svar för han sa att jag var rodnad i det högra. Hade jag ont kunde jag ta Alvedon. Han upprepade igen att jag inte skulle dö och att jag skulle bli bra av mig själv. Men han förnyade mina recept på Bricanyl och kortison. Han skrev ut kortisonnässpray också, man är ju väldigt  förtjust i att behandla med kortison. Jag tål egentligen inte den där aprayen, som jag ska använda i 14 dagar, och har inte börjat med den ännu. Jag får väl prova igen, men den gör att jag blir illamående och kräks så fort jag äter något och det är rätt ohållbart när jag ska orka jobba.

Jag kände mig helt slut efter läkarbesöket som inte varit speciellt givande. Bestämde mig för att äta något slags frukost och hamnade på Systrarna Voltaire på Åhléns.

Jag gick ett varv inne på Åhléns, eller på några av avdelningarna. Men jag orkade egentligen inte och tog mig ner till T-banan för att åka hem.

Väl hemma ramlade jag i säng och där är jag än. Har haft kontakt med några vänner via nätet och min son var hos mig med Alvedon igår kväll. Men allra bäst har mina kattpojkar tagit hand om mig.

Doktor Lucas ägnar sig åt intensivvårdsmässig övervakning