En av rockens och punkens riktigt stora

James Newell Osterberg, mer känd som Iggy Pop, uppträdde igår på Gröna Lunds stora scen.

Jag var där mer än två timmar innan det skulle börja, ändå var det sjukt mycket folk. Lyckades i alla fall hitta mig en plats hyggligt nära scenen och hade turen att hamna bredvid en kille som var enormt duktig på rockmusik och musiker. Han pratade inte med mig egentligen, han förde ett samtal med två yngre killar. Men eftersom jag stod där fick jag också möjlighet att höra berättelser om skivor, spelningar och anekdoter från olika konserter. En klart positiv upplevelse.

Jag skulle egentligen ha sammanstrålat med ett gäng från jobbet, men insåg omgående att det skulle vara som att hitta en nål i en höstack. Det var alldeles för mycket folk.

Medan jag väntade fylldes det på med allt mer människor. Det var riktigt trångt, men jag stod kvar ganska länge. Men när det blev för varmt tog jag mig bakåt, folk var hyggliga där framme och lät mig passera. Längre bak var det svalare, men lika trångt. När jag sedan insåg att jag behövde luft var det minsann inte alls lika lätt att förflytta sig. Folk trängdes och försökte inte alls vara hjälpsamma. Tänk er att stå i en folksamling så trång att det inte ens går att röra armarna. Jag som inte har anlag för panik höll på att tappa fattningen och kände hur jag fick allt svårare att andas. Men till slut lyckades jag ta mig ända bort till Ben & Jerry´s glasscafé. Det var fullt med folk utanför, men inne i affären fick jag luft, kunde köpa kaffe och en bägare med två kulor glass. Sedan stod jag ute och lyssnade, det hördes lika bra där och hade jag sträckt på mig hade jag kunnat se honom. När det blev ett bord ledigt satte jag mig och stannade där tills konserten var slut.

Så fort det var slut skingrades folk som i ett trollslag och även om det fortfarande var trångt gick det att ta sig fram utan problem. Det var heller inte speciellt lång kö på toa. Att åka buss eller spårvagn till stan var däremot inte att tänka på och jag följde lämmeltåget av folk in mot stan och smet ner vid Kungsträdgårdens T-bana. Där hittade jag en sittplats i Akallatåget och kunde pusta ut.

Det var en magisk kväll, stora artister har ju den effekten på oss som älskar musik. Men, handen på hjärtat, Gröna Lund är ingen bra ”lokal”. Det är, trots att man skulle kunna tro annorlunda, alldeles för trångt när de riktigt stora artisterna kommer. Jag har varit på mängder av konserter och festivaler och aldrig kännt mig så instängd och trängd som där. Min son, som varit där ett antal gånger, vägrar numera att gå dit just för att det är så trångt.
Enligt Aftonbladets recension var det 14000 personer där, vill minnas att de sätter streck vid 17000. I vart fall var det vad de släppte in på Tennecious D 2013, då när jag var två personer från att komma in. Jag är glad att jag slapp den trängselupplevelsen. Konserten i London, på O2 Shepherd´s Bush Empire, var så mycket mer njutbar.

Trots trängseln var det en lycka att uppleva en av rockens och punkens ikoner live. Vem vet om det blir något mer tillfälle, han är trots allt 69 år. Men när man ser honom på scen slås man än en gång av att ålder bara är en siffra och, i det här fallet, att det där med att leva sunt nog inte är så viktigt…

*Sptifylänk till en av mina favvolåtar, The passenger