Idag är det vintersolståndet, den mörkaste dagen innan det vänder och det blir ljusare igen. Vintersolståndet är tidpunkten på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen.
Det har varit ett mörkt år, många i min närmaste omgivning har gått bort och av dem har de flesta varit relativt unga. En tyngd ligger över själva livet och jag känner mig matt i själen.
Det är mycket annat som inte heller blivit som jag önskat och hoppats. Men där är inget hugget i sten och inget så oåterkalleligt som döden. Allt kommer till den som kan vänta står det i Bibeln, i Predikaren tror jag. Jag ska liksom ingenstans typ, så jag kan faktiskt vänta tills tiden är inne.
Det jag däremot inte kan vänta på är att hitta vardagsenergi. Att jobba på en intensivvårdsavdelning med många svårt sjuka som ligger vecka efter vecka tar mycket energi. Just nu för mycket. Jag måste ändra på min arbetssituation om jag ska hålla många år till. Samtidigt vill jag inte ha ettt arbete som ligger under min kompetensnivå. Har därför sökt ett jobb som ligger lite mitt emellan intensivvård och vårdavdelning. Får se om det blir så. Just nu vill jag mest säga som Marvin: ”Life, don´t talk to me about life”
