Imorgon är det Domsöndagen, den sista av kyrkoårets söndagar. Sedan börjar det om igen med adventstiden, advent som betyder ankomst. Det är julen som ska komma och med den Jesu födelse.
Vi plockar fram adventsstaken och tänder ett ljus för varje söndag, fyra stycken, fram till jul. Kanske har vi också en adventskalender för nedräkningen till julhelgen. I den kristna traditionen är julen en viktig högtid. Det är också en viktig högtid för alla som lever i ett kristet samhälle, oavsett om man är troende eller inte.
Men som sagt, imorgon är det domsöndagen, en söndag som handlar om den yttersta domen och Jesu återkomst.
Det är lätt att föreställa sig människors rädsla under en tid då kyrkan hade makt och som främsta mål att hålla människor i schack. Många präseter pratade om synden och domen, passade på att skrämmas riktigt ordentligt.
Jag tror att den yttersta domen mest handlar om att vi får tänka över vad vi inte gjort mot våra medmänniskor. Ni vet, Bergspredikan då Jesus sa: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” (Matt 7:12)
Ikväll hade jag och B hand om Helgsmålsbönen i Akalla kyrka. Trots att vi inte pratat ihop oss om innehållet hade vi båda samma tanke, att prata om, och betona, att det är Guds kärlek som dömer oss. Vi behöver inte vara rädda, det räcker med att vi gjort vårt allra bästa.
