Man ska inte döma hunden efter håren

Att man inte ska döma hunden efter håren är väl ett känt ordspråk. Men vårt samhälle blir allt mer fixerat kring ålder och utseende. Det är inte helt smart i alla sammanhang.

Dagen före julafton, när jag var i Kista centrum för att göra några kompletteringsinköp, hade jag ovanligt gott om tid. Jag hade ju, som jag skrivit tidigare om, tagit jullov.

Sedan några dagar tillbaka fanns en bil uppställd för påseende. Avsikten var naturligtvis att få intresserade köpare och försäljare fanns på plats. Det händer lite då och då att man har bilar inne i centrumet. Men det brukar vara bilar jag är helt ointresserad av.
Men den här gången var det en WW Polo i en attraktiv, glansig, orange färg. Jag gick fram till bilen, kollade priset som var 177 tusen. Bara 8 tusen mer än den bil jag har. Det fanns en försäljare på plats, så jag visade mitt intresse med att säga att det var en snygg bil och att jag gillade färgen.

Hen log lite nedlåtande mot mig och sa: ”Ja, visst är den”. Sedan gick hen och satte sig. Hen hade redan bestämt att tanten i mjukisbyxor och secondhandkappa (som faktiskt är ett ”märkesplagg”) inte skulle ha råd med en sådan bil. Ett dumt beslut kanske.

Jag har i och för sig inga planer på att köpa en ny bil just nu, den jag har är bara två och ett halvt år ännu. Men tanten som inte brytt sig om att byta byxor inför köprundan och som faktiskt trivs i sin kappa, trots att den hängt med ett par år och bara kostade 20 kronor i inköp, har faktiskt råd att köpa en sådan bil. Så där gjorde försäljaren en missbedömning.

Som sagt: Man ska inte döma hunden efter håren och heller inte kärringen efter kläderna.