I lördagsmorse klev jag upp tidigt för att sedan ta bussen till tåget som skulle ta mig till Uppsala där jag skulle byta till Upptåget för att resa till Gävle.
Jag skulle hälsa på min goda vän H, en vän som jag en gång i tiden lärde känna på den sedan länge hädangångna Aftonbladsbloggen.
H mötte mig vid tåget och vi gick in mot det centrala köpcentrumet. Jag hade inte ätit frukost, bara druckit kaffe och var hungrig. Vi beslöt därför att börja med att gå till Subway för en sub och en kopp kaffe.
När vi sedan handlat några saker tog vi bussen hem till H. Efter att jag hälsat på den gulliga hunden Nelson gick vi upp på övervåningen och satte oss med ett glas vin och lite snacks. Vi hade en hel del att prata om och tiden gick snabbt. Innan vi visste ordet av var det dags att laga en tidig middag eftersom vi sedan skulle åka in till Gävle teater.
H gjorde en himmelskt god hemlagad pizza och vi smakade på vinet jag haft med mig. Sedan bytte vi om och gav oss av in mot stan. Bussen stannade precis utanför teatern, bara att gå tvärs över gatan.
Broarna i Madison county, efter en roman av Robert James Waller, spelad av Västmanlands teater. Den handlar om en kvinna som lever ett ganska enahanda liv på landet, lojal mot man och barn. En vecka reser mannen och barnen bort och som av en händelse dyker fotografen Robert upp. Det blir en passionerad och omtumlande vecka för Francesca, men hon vågar inte ta steget. Det är en romantisk, men sorglig, berättelse om det som kunde blivit men som levde kvar bara som en dröm.
De som spelade var Kajsa Ernst, Samuel Fröler, Anders Larsson,
Cicilia Sedvall och Göran Thorell. Visst var den bra och sevärd, men filmen med Maryl Streep och Clint Eastwood är så mycket bättre. Det var helt enkelt lite för rörigt med handlingen där både en ung och en gammal Francesca befann sig på scenen samtidigt och pratade med varann.
Efteråt tog vi bussen tillbaka hem till H och satt och pratade en stund över ett glas vin. Men jag skulle upp tidigt och vi gick och la oss. Tror jag somnade i samma sekund som huvudet nådde kudden.
På morgonen fick jag frukost och H följde mig till busshållplatsen. Jag hann i god tid till tåget och bytet i Uppsala var det bara 3 minuters väntan.
Jag hade inte samma tur i Sollentuna, bussen gick precis framför ögonen på mig och nästa skulle gå om 29 minuter. Men jag tog en annan buss och gick en lite längre bit. Det fungerade bra det också.
Hemma gosade jag med katterna, bytte om och drack kaffe. Sedan var det dags att ta bussen till bilen för att få den i ordning. Jag hade hiskeliga fantasier om all snö den skulle vara täckt av. Men så var det inte, det var inte alls mycket snö och den som fanns i det närmaste ramlade av när jag borstade.
Jag hade därför väldigt gott om tid, skulle hämta K på Arlanda och han hade redan innan han åkte från Aten messat om at planet skulle lyfta försenat.
Jag passade på att åka till IKEA och dricka kaffe och äta en räkmacka. Jag behövdelite mat och som sagt, jag hade tid.
När jag kom till Arlanda landande planet visserligen just de 30 minuter försenat som jag var förberedd på. Men sedan var det kaos på Arlanda och det tog hur lång tid som helst innan K kom ut. Det hade varit en kö på fem plan som skulle taxa in och sedan skulle de ju ha en trapp och sedan skulle de ju… Ja, ni vet…
K behövde få skjuts för att hämta en sak innan han kunde åka hem och jag började känna mig stressad. Men det fick gå, det skulle väl lösa sig på något sätt.
När jag lämnat K hemma hos honom och precis var på väg till Jakobsberg för att parkera bilen slängde jag en blick på klockan, jag skulle vara på Dramaten klockan 19. Det fanns ju inte en chans att hinna.
Bestämde mig för att jag kunde parkera utanför K och sedan hämta bilen efteråt. Men det fanns inte en enda ledig plats där. Inte på något av de ställen jag letade på. Det slutade med att jag parkerade i Solna, där fick jag betala en rejäl slant, och sedan tog T-bana in till Kungsträdgården.
Jag kom i alla fall i tid och hann till och med dricka en kopp kaffe före. Med en sådan där svindyr mazarin. 68 kronor kostade det och sedan 30 kronor till garderoben på det. Hej och hå, så undrar man varför inte arbetarklassen går på finteater oftare. Vad biljetten kostade ska vi ju inte ens tala om.
Det var en Performace lecture: Om robotar. Robotforskaren och professorn Danica Kragic Jensfelts berättade på ett spännande och suggestivt sätt om forskning och framtidsmöjligheter. Vi fick också se Nils Bergstrand och Johan Ahlberg visa dels ett robotben, dels en robotarm. Dessa båda män var brukare av varsin konstgjord kroppsdel. De kallade sig cyborg, en definitionsmässigt helt riktig beteckning.
Att jag valt att gå på den här föreställningen beror på att jag är specialintresserad av just den här grenen av medicinsk framtidsforskning och av cyborgs. Jag tror på den här utvecklingen. Visst den kan kännas skrämmande, men det är så spännande. Jag hoppas jag får leva länge och vara med och se och uppleva det man nu ännu bara planerar för att knna göra i framtiden. Jag hoppas också att få skriva min kandidatuppsats i ämnet eller något närliggande.
Det här ägget stod på scenen och ögonen rörde sig och liksom tittade på oss. Det var dock ingen robot, utan bara ett vitt ägg med en filmprojektion.
Efter föreställningen traskade jag iväg mot T-banan. Slank in på MacD och åt en kycklingwrap och drack en kopp kaffe. Sedan åkte jag och hämtade bilen i Solna, körde den till Jakobsberg, gick ner till bussen som jag ännu en gång missat och fick vänta 29 minuter. Här fanns inga alternativa bussar.
Det var sent innan jag var hemma hos katterna. Men vi samlades i köket och de fick äta. Sedan tittade jag på nya avsnittet av Bron på TVplay.
När jag la mig ner var jag trött, somnade snabbt och sov djupt. Helgen var slut och nu väntar en ny vecka. En vecka full med både jobb, studier och andra aktiviteter.
Pingback: Blev lite för mycket | Kraka