Resans mål

Tog det lugnt på morgonen. Konstaterade att det var uppehållsväder och gav mig ut för att promenera. Men det var iskallt ute.

Eftersom jag bestämt redan på morgonen, inspirerad av en blogg, att jag skulle äta kinamat till lunch började jag leta efter en lämplig restaurang. Befann mig uppenbarligen på fel ställe och hittade ingen. Tog spårvagnen och höll utkik genom fönstret.

Vid Gamlestadstorget hittade jag till sist en restaurang, nära SKF. Gissar att de har många lunchgäster, men när jag kom dit var det tomt så när på en gäst som var på väg att gå. Jag kom dit lite sent för lunchrastfolket.

Jag blev väldigt vänligt bemött av personalen, man hämtade till och med kaffet åt mig när jag ätit klart. Annars var det meningen att man själv skulle hämta sitt kaffe, sin sallad och sin dricka. Jag åt 3 små rätter.

Maten var god, jag satt där en bra stund och lyssnade på bok medan jag åt. Men sedan tog jag spårvagn tillbaka till Stigbergsliden. Jag var trött och behövde sova ett par timmar.

Stärkt av tuppluren steg jag upp, klädde mig och tog spårvagnen till Världskulturmuseet där Svensk förening för narrativ medicin skulle ha en kväll om Simone Weil. Det var för att gå på det som jag reste till Göteborg just nu, själva resans mål.

Jag var lite trött och hann pigga upp mig med kaffe och till det lite fett och socker, denna människans ursprungsnäring. Nu tror jag väl i och för sig inte att det är meningen att man som vuxen ska byta ut bröstmjölken mot chokladbollar, men jag råkar ha en passion just för sådana.

Simone Weil är (var) fransk filosof och en spännande person. Jag hade aldrig hört om henne innan jag började på Newmaninstitutet. Vi läste ett kortare utdrag ur hennes bok Att slå rot, en bok som hon förresten skrev på franska regeringens uppdrag som en framtidsplan för landet när kriget skulle ta slut. Hon fick dock aldrig själv uppleva krigsslutet, hon dog 1942, bara 32 år gammal. Hon befann sig i London och drabbades av lunginflammation som tog hennes liv.
Kvällen var upplagd som ett samtal om uppmärksamhet mellan Lottie Eriksson, doktorand i systematisk teologi och Valdemar Erling, överläkare. Det var spännande att ta del av deras tankar och inte minst av Simone Weils tankar. Jag kommer senare under min filosofiutbildning förhoppningsvis att läsa den separata kurs om henne som Newmaninstitutet har.

Narrativ betyder berättande/berättelser och förekommer som begrepp inom många olika discipliner. I vården handlar det om patientmöten och att ta del av, och lyssna på, patientens egen berättelse. Utifrån den kan man sedan, tillsammans, hitta en väg genom sjukdom och lidande.

Efter samtalet fanns tillfälle att ställa frågor och komma med synpunkter. En av de synpunkter som kom upp var beröringspunkter med Viktor Frankls Livet måste ha en mening.

Efteråt var vi ett litet gäng som gick till restaurangen tvärs över gatan. De brukar gå dit fick jag veta. Jag hade ju ätit rätt mycket till lunch och nöjde mig med en förrätt, getost med nötter och honung. Till det ett glas chardonnay.