Efter min korta resa till Göteborg var det så åter dags att arbeta. Den här gången 3 nätter. Det gick förvånansvärt bra med tanke på hur trött jag var efter tågresan. Jag hann precis hem och vända. Kom överens med kattvakten att Kingston skulle stanna kvar till nästa dag.
På fredagen, efter att jag sovit, hämtade jag Kingston. Han hade haft roligt ihop med de andra katterna och var först inte så sugen på att lämna dem. Men väl hemma var han nöjd.
Fredagsnatten mot lördag var helt okej, men jag hann inte sova ordentligt på lördagen eftersom jag hade ärendet att göra som var tidsbundna. Natten mot söndag började med stor dramatik, ett riktigt skarpt läge, som gick bra och redde till sig. Men det märks att man är få personal när det händer något en helg. Men vi hade en så bra och lugn jour, J C, som jag jobbat mycket med inne på IVA.
På efternatten, efter 03:30, hade vi lugnt och kunde lägga benen högt en stund. Det är länge sedan vi hade så. Jag jobbar ju rätt många helgpass och det är bara då det ens kan hända att vi har en stund utan patienter. Vardagsnätter är det ofta fullt ös och flertalet patienter ska ligga över natten efter stor kirurgi. Då gäller det att vara ”på tå” hela tiden. Men man ska inte underskatta risken att även liten kirurgi kan orsaka oväntade komplikationer. Så det gäller att vara beredd.
Efter jobbet åkte jag ut till Vällingby, nu var det rätt datum. Var ju där förra söndagen och upptäckte att jag tagit fel på vilken söndag det var. Jag började med att äta frukost på MacD. Hade tänkt plugga, men kom istället att prata med en kvinna som satt bredvid. Vi hade ett intressant samtal.
Jag traskade tvärs över gatan i lagom tid till gudstjänsten i Västerortskyrkan. Jag var där för att lyssna på Niklas O som skulle predika.
Niklas började med att läsa Ferlins dikt Har du tappat ditt ord. Han fortsatte sedan att predika över hur vi kan tappa vårt livs koncept. Hur saker som händer kan få oss att tappa vår utstakade väg. Det var en mycket bra och givande predikan.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Efteråt var det kyrkkaffe och jag fick tillfälle att prata både med Niklas man och deras vänner. Jag kunde följt med och ätit lunch, men jag kände att jag behövde hem. Ibland måste jag ge mig och inse att sova är bra, och nödvändigt.
Innan jag åkte hem shoppade jag lite. Bland annat en ljusstake som jag såg genom ett skyltfönster förra söndagen, men då var det stängt. Ska ha den i stugan där jag tror den blir perfekt.
När jag kom hem sov jag 5 timmar med en spinnande Kingston på armen. På kvällen tog jag en promenad med min son och en fika. Efteråt traskade jag 4 varv runt gården för att få ihop de minst 10 000 stegen som ska gås och registreras. Är med i ett av lagen som är med i landstingets årliga stegtävling och jag vill inte vara den som drar ner lagets resultat.
Nu sitter jag i alla fall i sängen med en sovande Kingston bredvid mig. Ska titta på ett avsnitt av The Bible på svtplay. Den är inte kvar så många dagar till. Jag har verkligen problem med David. Hur kan han vara så hyllad? En riktig skitstövel faktiskt, som inte bara satte på sin bästa väns fru, Batseba, och gjorde henne med barn, han såg till att vännen blev dödad också. Men det är väl sådant man ska grubbla över när man pluggar teologi (som en del i filosofiprogrammet).
Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att jobba under sådana förhållanden som du gör. Tänk vilket ansvar!!
Vad gör det om jag dabbar mig och slår fel i kassaapparaten, det betyder ju rakt ingenting, om man jämför med vad konsekvenserna kan bli om du eller någon annan i din position t ex blandar ihop läkemedel eller gör en felaktig bedömning.
Heder åt er alla i sjukvården som sliter som ni gör!!!
Önskar dig och katterna en trevlig Valborg!
Kram, Ingrid
Det är lite både ock det där med beredskapen för akuta lägen. Jag är inte typen som hetsar upp mig när något händer av det slaget, annars är jag en rätt ”yvig” person som både låter och viftar med armarna.
Jag har en del kollegor som skriker och lever om och det tycker jag är riktigt jobbigt. Inget blir bättre för att man skriker åt varann. Vi ska helt enkelt veta vad som ska göras och var saker finns.
Just den här gången fanns det en komponent av tur inblandad, vi är ju bara två personal på helgnätterna, och hade dessutom en annan patient som behövde lite extra. Men vår läkare satt vid skrivbordet av en händelse och var bara några steg bort. Därför hann han intubera, och patienten få sin andningshjälp, innan det blev hjärtstillestånd. Det är en fördel, även om vi väl i stort sett nästan alltid får igång hjärtat när det händer så där på en fullt utrustad avdelning med van personal.
Jag älskar mitt jobb! Men just nu vill jag gå ner i tid och vara mer ledig för att hinna annat. I första hand är det mina studier som tar väldigt mycket tid…
Kram