Om jag får berätta min version så var det nog så att kniven och brödet var i maskopi. Helt oprovocerat, nåja kanske inte helt oprovocerat eftersom jag tvingade kniven att ge sig på brödet, så anföll kniven mig.
Det blödde ohejdat och fortfarande när jag klev upp, 5 timmar senare, blödde det. Nu är det rött, ont och inflammerat. Det ligger alldeles för nära leden för att jag ska känna mig helt bekväm. Men jag avvaktar lite och ser hur det går.
Kniven menade säkert bara väl när den ville skydda det oskyldiga brödet…
På Spotify, kan du hitta den här roliga visan
Den medlidsamma visan heter den och framförs av Alice Babs. Länken går till flera av de gamla kära barnvisorna som jag minns från min barndom.
”Jag tycker synd om maten när den ska ätas opp
den ligger där på faten och viskar till mig: stopp!
ät inte opp spenaten! du är vårt enda hopp!
jag tycker synd om maten när den ska ätas opp.
—
spenaten är ju ängen där köttbullarna går.
potatisen är drängen som mitt i flocken står.
och gaffeln den är sängen där drängen sussa får.
spenaten är ju ängen där köttbullarna går.
—
nog kan dom väl få leva en stund i alla fall
och slippa gå och bäva för vad som komma skall!
ett dike ska jag gräva! snart är spenaten kall.
nog kan dom väl få leva en stund i alla fall.”
Pingback: Första semesterdagen, en lugn lördag hemma | Kraka