När jobbet är pest är det skönt med goda vänner

När jag kom till jobbet på måndagskvällen fick jag se att min utbildningsplats givits bort till en kollega på dagen. Man hade helt sonika strukit över mitt namn och skrivit dit hennes istället. Att informera mig hade man däremot helt ”glömt bort”.
Jag kände trycket över bröstet och hur jag fick svårt att andas. Kändes som att gå in ett smalt rör och allt omkring mig försvann. Jag till och med hörde dåligt. När jag fick rapport om de patienter jag skulle ansvara för hörde jag bara brottstycken av det som sas. Men det jag behövde veta kunde jag senare läsa i journalen.

Känslan av att vara illa behandlad gick aldrig över helt och på morgonen när min chef, alltså en annan chef än den som är primärt inblandad i händelsen, frågade hur jag hade det svarade jag att det inte var bra. Hon frågade då om det varit en jobbig natt och jag sa att det inte var det. Jag sa vad det var och förväntade mig att hon skulle säga något. Men istället för att ens öppna munnen bara gick hon sin väg.
När jag sedan tänkte byta ett par ord om en helt annan sak med min förra chef låtsades han som att han inte såg mig. Då fick jag nog och åkte hem. Jag var så arg, ledsen och besviken. Som chef kan man ju inte bara strunta i att prata med sina anställda! Inte ens om tycker det är jobbigt.

När jag kom hem sken solen och först tänkte jag att vi kunde gå ut medan jag drack kaffe. Men på vägen från bilen till stugan ändrade jag mig. Det var faktiskt kallt.

Båda pojkarna ville ut och förts smet Kingston ut. Jag lyfte in honom och då trängde sig Lucas ut. Han ville kissa utomhus och jag lät honom göra det, utan att koppla honom i hans lina. När han var klar tyckte han det var helt okej att gå med mig in. De är verkligen snälla katter!

Jag drack kaffe i sängen och sov sedan utan att ha alarmet på. Vaknade på eftermiddagen och kollade mail och sådant. Då såg jag att det stod på displayen att jag hade ett inkommande samtal. Jag fattade först inte vad som hände, men det visade sig att jag glömt sätta på ljudet när jag gick från jobbet.

Det var Harriet som var i Kista och undrade om jag var hemma och ville ses och ta ett glas vin. Det ville jag. Men jag var ju inte hemma i Kista, jag var hemma i stugan.
Vi bestämde att ses vid Gullmarsplan istället.

Jag skyndade mig, drack snabbt lite kaffe och tuggade i mig en skiva knäckebröd. Sedan gick jag snabbt till busshållplatsen. Bussen till Gullmarsplan går sällan och inte just då. Men bussen till Skärholmen kom precis och jag tog den till Norra Sköndal där alla bussarna från Tyresö stannar. Där stod en av dem inne och var precis på väg att åka när jag rusade ut ut bussen och fram till den. Jag blev insläppt trots att dörren redan var stängd. Jag var snabbt uppe vid Gullmarsplan, som är nästa hållplats för Tyresöbussarna.

När Harriet kom gick vi till en pizzeria. Det var ett trevligt ställe med trevlig personal. För mig har Gullmarsplan alltid bara varit en plats för transportbyten. Jag har absolut ingen relation till platsen. Men hon kände till precis vilket ställe som var värt att besöka.

Jag åt en pizza, husets pizza, som var mycket god. Det var skönt att få prata med en riktigt god vän om det som hänt och om mina planer för framtiden.

När vi betalat gick vi till ett annat ställe och på vägen dit sprang vi på en vän till H som också följde med. Det var trevligt!

Jag hade tänkt åka till biblioteket, men klockan kändes för mycket och jag åkte hem. Det var blå himmel och jag bestämde mig för att sitta ute en stund så pojkarna skulle få lite frisk luft. Det uppskattade de. Men när jag sa att nu ska vi gå in kom båda springandes till dörren. Det märks verkligen att hösten är här. Luften är annorlunda och temperaturen ligger ofta under 20 grader. Inomhus på nätterna och tidiga morgnar är den inte ens uppe i 20.