Ingen som följer min blogg kan väl ha missat att jag älskar katter i allmänhet och mina katter i synnerhet.
Idag läste jag i DN att Susanne Schötz, docent i fonetik, just startat upp ett 5-årigt forskningsprojekt om katters läten och vad de betyder. Melody in human-cat communication heter projektet och förutom Susanne Schötz ingår Robert Eklund, professor i språk och kultur vid Linköpings universitet och Joost van de Weijer, docent i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet. Forskningen finansieras av Marcus och Amalia Wallenbergs Minnefond.
Man är fortfarande i början av sin forskning, men en av de saker man redan vet med bestämdhet är att katter kommunicerar med sina människor och ju mer man pratar med sin katt desto mer pratar den med sin ägare. Det är ju det jag alltid sagt, katterna pratar med mig och vi är på samma väglängd och förstår varann. 🙂
Det ska bli spännande att läsa deras forskningsrapport när de är klara. Med lite tur kanske vi kan få ta del av resultat under resans gång. Men det är inte alltid forskare släpper resultat innan de publicerat, som det heter i den akademiska världen.
*Bild från pixabay
Visst pratar katter men också hundar med sin matte eller husse. Kan tänka mig att katterna är mer varierade i sin kommunikation dock.
Kram
Ska bli spännande att se vad de kommer fram till.
Kram
Åh, intressant, och spännande! Har ofta undrat vad de egentligen säger, precis som många andra djur. Vore ju kul om de kommer fram till någon betydelse. 🙂
Vem vet, kanske kan vi snart lära oss kattspråk precis som vi lär oss engelska. Då kan man sitta där med sina katter vid bordet med en tallrik fisk och prata om intressanta ämnen. Dela på en flaska alkoholfritt vin (katter tål inte alkohol eftersom de har mycket känslig lever). Det skulle vara trevligt… 🙂
Verkligen intressant! Du håller väl kollen och berättar för oss vad de kommer fram till? Vill ju inte missa den nyheten när den kommer.
Absolut! Ska hålla koll på om de publicerar under tiden. Annars får vi vänta tills de är klara.
Visst pratar katter!
Vi hade en katt som hette Kalle när barnen var små och Kalle skulle alltid ha sista ordet. Det gjorde detsamma hur länge vi konverserade, han gav sig inte. Avslutningen måste alltid han stå för. Våra sista katter, Grållen och Svarten, var dock tysta av sig. Där fick man aldrig något svar.
Ha en fin onsdag!
Kram, Ingrid