Upp som en sol, ner som en pannkaka

Mitt i en dröm, jag minns inte vad jag drömde men det var något i drömmen som gav ljud ifrån sig. Jag tyckte att det var ett konstigt ljud för just den saken, som jag inte längre minns.

Hur som helst så var det alarmet som spelade Main title and The Attack on the Jakku Village. Det är filmmusik från en av Star Wars filmerna, men omgjord på det där sättet som ringsignaler brukar var.

Jag hade sovit hyggligt länge så jag gick upp och gjorde kaffe. Sedan pluggade jag en timme innan jag gav mig iväg till Kista för att träna på S.A.T.S.

Jag kände mig märkligt matt och orkade bara 25 minuter. Men det fick vara så. Jag åkte hem, lagade lunch och åt. Sedan ett varmt bad och därefter på med kläder, klänning eftersom det ju trots allt var helg.

Jag tog T-banan in till Kungsträdgården och traskade ut till Skeppsholmen. Jag skulle titta på årets pepparkakshusutställning på Arkitektmuseum. Det har jag gjort minst de senaste 15 åren. Trettonhelgen är alltid de sista dagarna.  Det är rätt vanligt att jag inte hunnit innan.

Jag blev tröttare och tröttare, men jag tittade på alla kreationerna. Jag kommer att lägga upp ett nytt inlägg som bara handlar om utställningen så snart jag orkar. Det fanns en hel del spännande att titta på.

Jag tittade in i cafeterian, men jag kände inte för varken kaffe eller vin. Det är ett dåligt tecken. Jag känner i stort sett alltid för någon av dessa drycker, eller båda.
Istället gick jag och satte mig på en bänk inne i museet. Jag var helt matt och skickade ett sms till min svägerska att jag inte mådde bra och skulle komma nästa helg istället.
Sedan gick jag.

Precis när jag kom ut kom bussen. Men jag insåg att hållplatsen låg för långt bort för att jag skulle hinna. Springa var uteslutet.
Istället traskade jag framåt, ena foten framför den andra medan jag rabblade, i huvudet, Lunka på. När jag gick förbi Grand Hotell slog tanken mig att om jag skulle lägga mig vid entrén där skulle nog polisen komma och köra mig till någon cell där jag skulle kunna vila på en brits.
Men det var bara en hastig tanke och dessutom är det ganska nära från Grand Hotell till min T-banelinje.

Jag hade tur och behövde inte vänta mer än cirka 4 minuter. Sedan for jag hemåt. Jag frös så jag skakade, riktig frossa.

När jag kom innanför dörren kom pojkarna och mötte mig. Jag gick ut i köket och drack en kopp kaffe. För jag ville ha kaffe i mitt eget hem, bara inte sitta upprätt på en stol bland andra människor.

När jag druckit ur min kopp gick jag och la mig. Katterna kurade ihop sig och höll mig sällskap. Vaknade vid det matematiskt spectakulära talet 21:22.

Jag gick upp, frös så jag skakade. Tog ett par acetylsalicylsyratabletter och drack kaffe. Sedan ett varmt bad som gjorde mig varm.

Det kommer att bli en dag hemma imorgon. Jag måste bli frisk så jag orkar jobba nästa vecka.

*Bild från pixabay