Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.
En äkta ”Jag mötte Lassie” lär vara när man känner någon som känner någon som sprungit på en kändis.
Men jag har inga sådana berättelser att dela med mig av. De enda av det slaget är vårdskvaller av värsta sort. Typ någon som har en vän eller syster som jobbat på akuten i X-stad och där minsann har kändisen X, Y eller Z hamnat i någon prekär situation.
Vän av ordning vet naturligtvis att det är olagligt att sprida sådant. Det borde inte ens kommit till min kännedom vem som misshandlat sin sambo, brutit foten på fyllan eller annat av liknande slag.
Inte heller kan/får/vill jag dela med mig av de kändisar, eller deras anhöriga, som jag träffat i vården. De är en hoper människor, dels just för att de är människor och behöver uppsöka vården lika ofta som folk gör mest, dels för att jag jobbat i Stockholm där många bor, men också för att jag jobbat i flera delar av landet.
Ni får alltså hålla till godo med några av mina egna möten med kändisar:
- För några år sedan, när jag kom ut från tvättstugan hemma, sprang jag rakt på Thomas di Leva.
Han är en social och trevlig person och vi pratade en stund. Det visade sig att han hade en kompis som bodde på samma gård som jag. - För ännu fler år sedan var jag på en konferensdag om arbetsmiljö. Moderator, den som delar ut ordet och ser till att det fungerar uppe på scenen, var Mikael Tornving.
Jag kände så väl igen honom och grubblade hela dagen på varifrån jag kände igen honom. På kafferasten hade vi ett långt, och trevligt, samtal. Men jag löste inte gåtan. Inte förrän kommande helg då jag såg Parlamentet. - Vid ett tillfälle var jag inbjuden till en middag på Kubanska ambassaden. Snett mittemot mig satt Sven Wolter.
Att titt som tätt se kändisar på stan räknas knappast, men i våra storstäder är det en realitet.
Förresten kom jag på ett par mer eller mindre”riktiga” ”Jag mötte Lassie…”:
- Jag hade en arbetskamrat som var väldigt tänd på Tomas Ledin. Hon kände honom på något vis och han skulle komma hem till henne och fika. Hon ville så gärna imponera på honom med en hembakt sockerkaka. Men baka var inte hennes ”grej”.
Jag bakade och Tomas Ledin åt av min sockerkaka, i tron att det var hon som bakat den. - Min son var klasskamrat med Gottfrid Svartholm Warg, känd på internet som anakata. En jul hade jag givit min son en julskinka som blivit över från ett julbord jag ansvarade för i en förening. Den skinkan åt Gottfrid av hemma hos min son.
Ha! Ja har också stött på Thomas di Leva! För rätt många år sen var jag ute och åt lunch tillsammans med några arbetskompisar och då kom han och satte sig vid ett bord i närheten av oss. Han var klädd i rosa skjorta och hade en röd handväska och verkade väldigt försynt.
Och jag har stött på Magnus Härenstam i en kiosk på Arlanda. I tron att det var någon bekant sa jag. ”Hej!” -”Hejsan, hejsan”, sa han med sin klassiska läspning och då visste jag genast vem han var.
Kram, Ingrid