Solig söndag i Alingsås

Efter min minst sagt stillsamma lördag kändes det dags att röra lite på mig. Jag hade redan planerat för en promenad med två olika mål. Det var bara om det skulle regna som jag tänkt avstå den.

Jag åt en ordentlig frukost och gav mig av. Gick, till att börja med, på en mindre väg parallellt med stora vägen. Men så småningom kom jag upp på mindre vägar och gångvägar.

Det är den vackra Säveån som går genom Alingsås. Stod en stund och funderade på om  det går att paddla på den eller om den är ström på sina håll.

Det var skönt att komma iväg från biltrafiken och nästan vara på landet. Många var ute med sina hundar och jag var inte den enda som kommit på att en söndagspromenad var på sin plats en så solig dag.

Mitt första mål var Nolby begravningsplats. Jag kände först inte igen mig och tog en omväg inne på begravningsplatsen då jag letade efter kapellet där minnesstunden varit. Det är många år sedan, i maj blir det 11 år.

Kanske minns några av er som läser Snuten från Tollered? Han bloggade på Aftonbladets bloggportal på den tiden det fanns en sådan. Vi är många som började vårt bloggande just där.

Hasse var väldigt populär och hade många bloggvänner på nätet. Däremot släppte han inte in så många, om ens några, i sitt verkliga liv. Det livet här ute, där vi alla måste leva våra liv. På gott och ont. Jag hade förmånen att bli inbjuden att fira hans 60-årsdag tillsammans med honom. Ett drygt halvår senare fanns han inte mer.

Jag satte mig i minneslunden och tänkte på Hasse, på hur olika livets villkor ser ut för oss människor och hur viktigt det är att vara rädd om vänskapen. Att Hasse släppte in mig i sin verklighet känns som en stor gåva. Vi hade två trevliga dagar med promenader med en hund han brukade gå ut med. Vi åt middag inne i Göteborg på hans födelsedag och hann prata en hel del.

Hasse är inte begravd i den här minneslunden. I alla fall så vitt jag vet så är han lagd i minneslund i Kristinehamn där han syster bor. Eller i alla fall bodde på den tiden. Men minneslundar har den lilla egenheten att de på något sätt är universella och en plats för minnen oavsett om den man minns ligger där eller inte.

Efter en hel del traskande runt inne på begravningsplatsen hittade jag till sist Ljusets kapell. När jag kom nära kände jag igen att  det var där vi varit.

Jag drack kaffe och åt en korv med bröd på en Cirkel K. Köpte också en glass, årets första utomhusätna glass, och gick vidare till nästa planerade mål. Minst lika sorgligt som det första.

Jag gick genom ett villaområde och sedan förbi ett område med flerfamiljshus. Där gick en stig upp i skogen. Det var brant och svårt att ta sig upp. För att inte tala om hur det var att komma ner igen. Jag hade behövt ordentliga vandringskängor. Men det fick gå ändå. ”Det är vägen som är mödan värd…”

Citatet är från Karin Boyes dikt I rörelse. Just den strofen är en av de favoriter jag har och som jag till och med skulle kunna tänka mig att tatuera in. ”Visst finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd”

Något fick ändå Karin B att inte tycka att vägen genom livet var värd mödan. Den blev helt enkelt för tung för henne. Natten till den 24 april 1941 satte hon sig, ensam, vid en stor sten. Det var där man hittade henne död. Bara 40 år blev hon.

Kan tänka mig att det är en vacker plats lite längre fram på våren. Nu kändes den mest sorglig.

Efter mitt besök vid Karin Boyes minnesplats gick jag in mot stan. Jag började bli trött i benen och lite hungrig.

Mycket vårblommor och grönska.

Christinaekyrkan. Jag har inte varit inne i den, får se om jag hinner det innan jag reser hem.

Planterade blommor och blomlådor är också ett vårtecken. Det tänker man kanske inte på direkt, i alla fall inte jag. Det är i första hand naturens egna tecken man ser. Just de här ”lådorna” kändes lite spännande.

Ett minnesmärke över Jonas Alströmer finns vid kyrkan. Texten var svår att läsa och borde fyllas i. Så vitt jag kunde läsa är det Götiska förbundet, som har en Alströmerska logen, som rest den.

Nu var jag framme vid Stora torget och slank in på den asiatiska restaurangen. Beställde Fyra små rätter och en Singha. Efter det fick jag friterade bananer med glass och en kopp kaffe.

Det var gott och jag gick därifrån mätt och belåten. Jag var rätt trött efter en heldag ute. Men jag var ju tvungen att gå vägen hem också.

När jag kom hem la jag mig mer eller mindre omgående på sängen för att vila. Min lilla söndagspromenad visade sig varit drygt 17 000 steg.