Kläder men inga kamrater

Fredagen blev en lugn dag i stugan. Jag var ute lite på förmiddagen, men sedan la jag mig att vila. Det visade sig vara ett bra drag. Tyvärr blev jag väckt av G, som är chef över cheferna på postop. Hon undrade om jag kunde jobba den kommande natten. Men tyvärr var jag ju redan inbokad på annat håll.

Katterna passade på att vila i skuggan medan jag var ute.

När jag kom till jobbet började jag med att kolla om jag fått behörighet till kläder. Det hade jag. Senare visade det sig att jag också fått behörighet till det läkemedelsutrymme där smärtlindring förvaras. Men att situationen ens uppstått är absurt.

När jag kom till avdelningen där jag skulle tillbringa natten sa man att jag skulle vara ensam. Man hade stängt halva avdelningen så det bara skulle behövas en sjuksköterska. Det lät ju i och för sig rimligt. Men då man också berättade att man med ensam verkligen menade just ensam, alltså bara jag utan undersköterska, kände jag mig verkligt obekväm. Tyckte att jag borde informerats om det i förväg. Som det nu var skulle jag göra dels mitt eget arbete, dels undersköterskans. Men som så ofta var det bara att gilla läget.
Hur som helst ringde jag till Klaras jour och informerade, bara för att ha ryggen fri om något skulle hända.

Det blev en ganska jobbig natt. Flera nyopererade patienter, många kontroller var fjärde timme, antibiotika och annat. När morgonen kom kändes det som rena kaoset. Jag hade sprungit som en skållad råtta mellan klockan 04 och 07 för att göra morgonarbetet. Ändå var jag inte klar med allt och lämnade över en del till dagsjuksköterskan.  Som visserligen inte sa något, men hen visade att hen inte gillade det. Men jag var trött och orkade inte mer. Erbjöd mig visserligen att stanna och göra det jag inte hunnit, men det ville hen inte. Så jag åkte hem.
Under natten hade jag gått 11 378 steg. Vilket i och för sig bara berättar om att jag inte suttit still. För det är mycket av arbetet som inte kan mätas i antal steg.

På vägen hem, när jag bytte från tvärbanan till T-banan, passade jag på att köpa en korv med bröd i Pressbyrån vid Gullmarsplan. Jag var hungrig. Hade ju inte hunnit äta under natten.

Väl hemma orkade jag inte ens dricka en kopp kaffe. La mig och somnade inom ett par minuter.

Det var grillfest i vårt område. Hade tänkt gå en stund, eftersom det började redan klockan 16. Men det fanns inte på kartan. Jag var fortfarande utmattad då jag gick upp vid 17-tiden. Satt i det närmaste apatisk med mitt eftermiddagsmorgonkaffe.

När jag skulle ta på mig strumporna kände jag hur tårarna trängde fram. Jag skulle ha ännu en ensam natt. Men nu visste jag i alla fall om det.

Konst på avdelningen

Det blev en bättre natt. Visserligen fler som skulle ha antibiotika, men färre täta kontroller och fler som var inne på senare dygn postoperativt.
Men det fanns att göra.

Jag gjorde en lista med en exakt planering hur jag skulle lägga upp arbetet. Började morgonarbetet klockan 04 och stannade sedan en extra halvtimme för att dokumentera klart.

Jag överlevde mina två nätter. Patienterna överlevde också och nu har jag bara två ytterligare pass inbokade på den avdelningen, i början av augusti. Sedan får det vara nog!

Utsikt från avdelningen med solen som glittrar i fönstren

Jag var inte lika utmattad, trots att jag även denna natt gått mer än 11 000 steg, närmare bestämt 11 556.

Vid Årstadal klev jag av och gick för att shoppa lite på den ICA jag morgonen innan sett öppnar klockan 07. Ost, bröd, frukt och nötter. Sedan tog jag nästa tvärbana till Gullmarsplan, bytte till T-banan och åkte hem.

Orkade faktiskt dricka en kopp kaffe medan pojkarna luftade sig. Sedan sov jag, utan alarmet på, till strax före klockan 17.

Har inte orkat göra många knop idag. Men några saker i alla fall:

• Bäddat rent
• Packat ihop smutstvätt
• Tagit in den torra disken från diskstället
• Burit iväg till återvinningen

Hade tänkt dammsuga, men det får bli en annan dag i veckan. Nu är klockan mycket och vi ska sova.