Så blev lördagen

Hela förmiddagen gick åt att försöka få ordning på bloggproblemen. Jag hade fått ett svar från supporten, men det var ganska så obegripligt.
Jag ringde, för de hade öppet en stund på dagen, och frågade. Men han som svarade var hur överlägsen som helst och besvarade precis allt jag sa med ”Jag förstår”. Jag riktigt hörde hur han la huvudet på sned och fånade sig. Jag sa till honom ”Jag tror inte du förstår alls” och så sa jag hej då och la på luren.

Jag ringde till F och bad honom komma och han löste större delen av problemet. Resten ska Loopia få lösa eftersom de nu, i ett mail, erbjudit sig att titta på vad som inte fungerar. Hela bloggen har ett annorlunda utseende, inte minst inne i redigeraren och det kommer att ta tid att vänja sig vid. Allt, precis allt, är annorlunda.

Både jag och F hade tidsnöd och vi gav upp. Jag skyndade till Kista kyrka för att gå på konsert. Det var kören Järva röster som skulle framföra Jenkins Requiem.

Jag kom bara aningen försent. Kyrkan var fullsatt så när som på några platser längst in. Eftersom folk är hopplösa på att flytta in sig i bänkarna och jag verkligen inte ville klättra över folk så gick jag helt resolut och lyfte ut en småbarnsstol och satte mig på. Tänkte: ”I do what I want”.

Efteråt skyndade jag ut. Plötsligt hörde jag hur prästen läste välsignelsen. Jag stannade upp, vände mig, sträckte fram mina händer som jag alltid gör och tog emot välsignelsen. Efter att jag gjort korstecknet skyndade jag vidare.

Åkte in till stan för att gå på en bokrelease för boken jag skrev om i förra inlägget, Svensk Old school graffiti.

Det skulle vara mellan 17 och 21. Jag var där vid 18-tiden och fick ett glas vin. Letade sedan rätt på Brain Spångberg. Jag har en av hans tavlor i min ägo som jag köpte för hur många år sedan som helst. Jag vårdade då en anhörig till honom och blev inbjuden till en vernissage.

Jag gav honom en kram och berättade vem jag var. Han kom ihåg mig då jag berättade, men självklart kände han inte igen mig vid första ögonkastet. Jag kände inte igen honom heller ska jag väl erkänna. Det är mellan 15 och 20 år sedan senast vi sågs.

Sedan drev jag runt lite och pratade med folk. Det var mängder av kända graffare där, men jag känner dem ju inte, bara till namnet.
Klockan 19 var det en panelpresentation med några av de mest kända från förr. Bland annat Brain.

Killarna som gjort boken berättade om hur den kommit till.

Brain berättar om bilden som visas, det är han som står längst till vänster.

Jag hade kommit på, efter två glas vin, att jag inte ätit mer än två smörgåsar på hela dagen. Möjligen ett digestivekex också. Så jag bestämde mig för att gå och äta någonstans innan jag åkte hem.

Det ligger en Vapiano i Skrapan. Dit gick jag och åt en Pasta Bolognese och drack ett glas rött. Till dessert tog jag en Irish coffee.