Ta mig till havet

Vi skulle åka en stund efter 8 på morgonen och jag hann lyssna på Sommar med Anders Tegnell innan. Han var bara så bra!
Han berättade om sitt liv, alla utlandsuppdragen och hur hans fru fått veta, via en tidningslöpsedel,  att ha skulle åka till Afrika och jobba med ebola. När han tackat ja åkte han direkt hem för att berätta, men media hann före. Som så ofta.
Han berättade om uppdrag i Laos, om sina tonårsdöttrar och hur de valt ut musik åt honom som de trodde att ha skulle tycka om. Eller i alla fall borde tycka om. Vi fick också veta varför han alltid framstår som så lugn mitt i stormen.

Som man så ofta är så var vi lite sena innan vi kom iväg. Jag hann titta på blommorna i trädgården.

och gosa lite med Pappi.

Men sen kom vi iväg. Först körde vi C och Pappi till jobbet och sedan shoppade vi lite matvaror och fikabröd på Stora Coop i Norremark. Därefter bar det av mot Blekinge och Ronneby. Vi skulle hälsa på en av Fias vänner i hennes sommarstuga.

Hunden Eila 13 år. Hon och jag ägnade dagen åt att vila. De andra tjejerna jobbade hårt med att mala grenar i en kompostkvarn som Fia haft med sig. Jag orkade inte ens fundera på att delta i arbetet. Jag hade så ont i min hand. Men nu var det höger hand istället för den vänstra som för ett par dagar sedan.

Fia och hennes väninna åkte iväg och badade i havet. Men jag är ingen badmänniska och föredrog att ligga på en filt och vila i trädgården.

Innan vi åkte hem tog vi en sväng förbi havet för jag kunde inte ha varit i Blekinge utan att ha sett havet.

På vägen hem ville vi ha kaffe. Men det visade sig stört omöjligt och efter att ha finkammat Tingsryd utan att hitta ett enda öppet ställe fick det bli så att jag körde hem. Fia var helt slut efter dagens arbete och jag valde mellan två onda ting. Antingen att hon skulle somna eller att jag skulle köra bil med automat. Det fick bli automatväxlad bil för mig. Normalt skyr jag detta påfund.

Vi var hemma någon gång runt 23:30 och jag satt i mitt kök med kaffe och macka före midnatt. Jag var inte ens i närheten av att förvandlas till en pumpa. Inte bilen heller förresten. Ingen tappad glassko och ingen prins att vänta. Livet är helt klart alldeles för mycket vardag och realism.