Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i september med en fråga att besvara varje dag.
Covid19 kommer göra hösten speciell i år, vad gör du för att ha en “onormalt” normal vardag?
Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal heter ett av Joakim Thåströms album. Får mig att i tanken fara tillbaka till 1970-talets psykiatri då det var på modet att diskutera om det var vi, personalen, eller patienterna som var sjuka. Allt handlade om värderingar och hur man upplever sin omgivning.
För mig blev livet annorlunda i och med att pandemin stängde ner så mycket av min vanliga vardag. Jag är van vid föreningsliv och kulturella aktiviteter samt att gå i kyrkan. Allt stängdes ner och förflyttades till internet.
Nu börjar man så smått öppna upp i mindre skala. Men det innebär också att folk slutar ta sjukdomen Covid-19 på allvar och man blir i det närmaste nersprungen av folk som inte håller avståndet.
Jag har sett den här sjukdomen på nära håll, sett människor kämpa för sina liv i respirator och en del av dem har förlorat kampen och dött. Jag är inte beredd att riskera mitt liv för att många inte förstår allvaret.
Jag har bestämt mig för att bo kvar i Växjö. I första hand till årsskiftet, men kanske till sista januari. Här har jag dels ett socialt liv tillsammans med dem jag hyr av. Fia är en skolkamrat som jag känt sedan 1973 och nu har jag lärt känna hennes familj ordentligt.
Dels bor jag på landet där risken att behöva trängas är nära noll och inne i stan går det att undvika folk ganska bra.
Jag längtar hem men vet inte hur jag skulle kunna ha ett normalt liv i storstan. Bara förra veckan var det 124 anmälningar, från busschaufförerna själva, om trängsel på buss 179, en av bussarna som kör där jag bor. Det betyder att det är lika trångt som vanligt i kollektivtrafiken. Att klara sig från att bli smittad där jag bor i Stockholm är lika stor chans som att vinna en högvinst på Triss eller Lotto.
Jag förstår mer än väl din tvekan inför att återvända till huvudstaden och ditt boende där med tanke på att det är som det är. Även om det öppnas upp försiktigt så är det inte över än så nu är det extra viktigt att vi följer rekommendationerna och visar hänsyn. Tyvärr ser man många som inte gör det och förvånansvärt nog är det många som är 70+. Kanske blir ensamheten och isoleringen för jobbig vilket jag kan förstå men vi kan inte ta några risker heller. Jag har sagt det innan men säger det igen, vi behöver ett vaccin.
För min del är en förändring att våra bokcirklar kommer att bli digitala men det går det med. Förvisso inte samma sak men vi tycker det är för tidigt att ses som vanligt. Sedan arbetar jag som vanligt så dagtid är det ingen större skillnad ändå.
Kram