Födelsedagsfest i liten skala

Igår fyllde en av våra vänner år. Min son och jag bestämde för länge sedan att vi skulle bjuda ut honom på middag. Men nu är inte läge att ränna ute på lokal. I dessa tider ska man hålla sig hemma och umgås med så få som möjligt.

K, som är aspie, är inte precis den som ränner ute i vanliga fall. Nu i pandemitider har han nog inte varit ute alls. Förutom på promenader för sig själv.
Det var en vecka sedan jag gjorde mitt sista arbetspass på Huddinge och F träffar både jag och K ändå i olika sammanhang.

Vad gör man då om man inte kan förverkliga planerna med ett restaurangbesök? Jo, man tar med sig mat och bjuder på middag hemma hos födelsedagsbarnet. Som inte är något barn utan en man i sina bästa år, medelåldern.

På tisdagen gjorde F och jag inköp av diverse matvaror, eller jag gjorde och F var med som sällskap. Han fick sedan inhandla desserten.

Den som känner mig vet att jag gärna lagar något med fläskfilé. Så också denna gång. Fläskfilégryta med ost- och senapssås.

Den ser inte mycket ut för världen där på botten av den stora grytan. Min lite mer lagomgryta kunde jag inte hitta och misstänker starkt att den befinner sig i stugan. Men med en stor gryta är det ju ingen risk att det kokar över.

F hade ris med sig som han kokade på plats och dessert och dryck åkte in i frys och kyl medan jag värmde grytan.

Maten blev riktigt lyckad och glassen som K önskat sig var Siaglass med kola och salt. Riktigt gott kaffe fick vi också, K har en fancy kaffemaskin. Trots att han är tedrickare och bara dricker någon enstaka kopp någon gång ibland. Fast det är väl då man har råd att använda en sådan maskin… De där kapslarna skulle ruinera mig om jag drack sådant kaffe. Jag dricker nog i snitt 20 koppar på en dag. Eller dag förresten, natt är nog mer ärligt uttryckt.

Vi pratade mest om film. Och om den jäkla pandemin förstås. Jag passade på att fråga K om han kunde hjälpa mig att komma på vilken film jag sett 1980 och som då gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Jag vill se den igen och kanske, nu när jag sett så många filmer med liknande tema, slippa mardrömmarna om en av scenerna.
Jag har frågat så många om vilken film det kan vara, men ingen har kunnat hjälpa mig. Det kunde inte K heller.

Vid 21-tiden åkte F och jag hem. Jag tittade, en gång till, på I vår Herres hage. Sedan lockade jag med mig pojkarna till sängen och vi gick och la oss.

Jag fortsatte googla på scifi-filmer och plötsligt kom jag på det. Om jag såg en film 1980 så kunde den inte vara från det året. För på den tiden fick vi i Sverige väta minst ett halvår, ofta uppemot ett år,  på att filmer skulle ”komma hit”. Så jag började leta på filmer från 1979. Plötsligt hittade jag den. Det svarta hålet.

Kollade med K, som samlar på film, om han har den. Det har han så nu kan jag se den och säkert bli mindre skrämd av den. Det är inte så att jag drömmer om den nuförtiden, men i flera år efter att jag sett den. Tror säkert att den var tillåten från 11 år på den tiden den visades på bio. Alltså från 7 år i vuxens sällskap. Men i den åldern drar man knappast de slutsatser jag gjorde och den är då säkert som vilket rymdäventyr som helst. Men vi får se hur jag känner och tänker när jag ser om den.

Plötsligt hörde jag ett förfärligt oväsen. Trodde först att det var i trappuppgången. Men det visade sig komma från min laptop. Den brukar stänga ner sig när man viker ihop den, men av okänd anledning var den igång och det var något högljutt program.

När jag kom tillbaka till bädden var pojkarna inte alls sugna på att sova. Istället ville de leka och satte igång att jaga varann. Jag blev involverad som en del i deras hinderbana och den snabba färden gick över min kropp gång på gång. Till sist tröttnade jag och sa till på skarpen. Då blev det åter lugnt och vi kunde somna. Alla tre.

*Uppdatering: Filmen var tillåten från 15 år i Sverige. Jag hade alltså fel.