Precis som jag misstänkte

Måndagen gick åt för att återhämta mig från helgen. Det var inget oväntat utan precis vad jag räknat med.

På lördagsmorgonen gick jag upp kvart över tre. Hade inte hunnit sova många timmar, var rejält uppstressad inför helgen. En helg som skulle innehålla två dubbelpass, eller fyra arbetspass skulle man kunna säga.
Jag gick ut till bilen ett par minuter över fyra och upptäckte att det var is på rutorna. Alltså risk för halka. Tio över rullade jag ut från tomten.

Hade bestämt mig för att hålla lägre fart än den tillåtna. Visade sig vara ett bra beslut då två rådjur klev ut framför bilen. Att jag höll 70 på 90-sträckan och dessutom hade dubbar gjorde att jag fick ordentligt väggrepp och stannade alldeles framför dem. De glodde misstänksamt på mig och gick sedan över vägen och in i skogen. Men vi skulle ses igen…

Kom fram till sjukhuset och gick in och bytte om. Upp på avdelningen och placerade in fyra lunchlådor i kylen samt tre burkar med tillbehör. Det skulle bli en lång dag.

Dagen började bra och jag fick en ”vanlig” IVA-patient, en bukoperaerad i respirator. Förmiddagspasset passerade i sakta mak med vanliga IVA-rutiner.
Inför kvällspasset fick jag frågan om jag ”springer på hjärtlarm”, det vill säga kan ha den funktionen där man bär en sökare och sedan rusar iväg till vårdavdelningar, eller akuten,  och hjälper till om någon skulle ha fått ett hjärtstillestånd. Jag sa ett absolut nej. Att släppa ut mig ”på huset” (sjukhuset) vid larm skulle lätt kunna innebära att jag aldrig kom fram. Jag hittar inte i lokalerna. Detta gjorde att jag behövde placeras om. Alltså blev mitt eftermiddagspass och de två på söndagen inne på en covid-sal.

Det var bara att klä på sig skyddsutrustningen, en rejäl sådan helt väsensskild från den i Växjö. I Eksjö har man heltäckande klädsel med mössa, en hjälm som inte bara täcker huvudet utan också halsen, De som kan har skyddsmask, jag som har glasögon som inte får plats under hade FPP3-andningsskydd och visir. Det lär visst räcka med FPP2 sägs det, FPP3 är för tbc och liknande luftburna otäckingar. Men jag tar inga risker så länge det finns tillgång på FPP3. (Jag skötte min första covid-19 en hel helg med vanligt munskydd avsett för operation. Det fanns inga andra tillgängliga). Man får göra som Kajsa Warg (inte) sa: Taga vad man haver.

När jag slutade 21:30 var jag hur trött som helst. Gick och hämtade min nyckel till vandrarhemmet i ett nyckelskåp i Stadshotellets entré och försökte sedan följa den medföljande kartan till vandrarhemmet. Jag måste erkänna att jag var frestad att lägga mig ner på Storgatan. Benen bar mig nästan inte.
På jobbet hade man sagt att det skulle ligga i ett annex mitt emot stationen och jag var på väg åt helt motsatta hållet. Jag frågade efter vägen då jag träffade på två kvinnor som stod och pratade. Det var i stort sett folktomt vid den tiden.

Jag kom fram till sist, det låg inte alls i något annex utan i en åldrig byggnad nära museet. Tog mig in med min nyckel och letade reda på mitt rum. Fick nästan en chock.

Vandrarhem i Sverige har i allmänhet hög standard. Det här var nästan som ett förrådsutrymme. Vandrarhemmets torkskåp fanns inne i rummet (tvättmaskinen var i köket) och i övrigt var det två sängar och två höga stolar som inte ens jag med mina 169 centimeter kunde ta mig upp på utan att kliva på något. Sängen alltså eftersom det var bara dessa saker som fanns. Min första tanke när jag tog mig an bäddningen var ”hoppas de nu inte har vägglöss också. Men jag hade inga bett på morgonen efter så det hade de nog inte. Dessutom var det så kallt på rummet så de hade säkert frusit ihjäl om de funnits.

Jag bäddade och gick ut i köket för att göra en kopp kaffe. Då gjorde jag mitt misstag. Jag tittade in i kylen och sedan blev det inget kaffe. Någon hade lagt köttbitar, såg ut som kycklingfiléer, råa och helt utan att ligga i något. Jag blev så äcklad av denna brist på livsmedelshygien att jag gick in i mitt rum utan att göra kaffe. Min yoghurt ställde jag i fönstret, där var ändå kylskåpskallt. Jag hade inte för avsikt att bli magsjuk. Kyckling kräver extra noggrann hygien eftersom det är en högriskprodukt med campylobacter som ofta förekommande. Man måste hålla rent i köket, hålla isär skärbrädor, knivar, grönsaker med mera. Campylobactinfektioner kan också leda till den fruktade sjukdomen Guillain-Barrés syndrom som inte sällan leder till en total förlamning av kroppen med respiratorvård som följd eftersom andningsmuskulaturen förlamas. Den enda patient med GBS som jag vårdat hade just ätit kyckling, kycklingsallad tror jag, fått magsjuka av campylobacter och sedan den hemska sjukdomen. Eftersom jag känner hennes pappa och syster vet jag lite om hur det gick sedan. De flesta blir bra, men några får bestående symptom.

Jag gick in och la mig. Någon TV fanns inte på rummet. Trots att deras hemsida skröt om att det var TV på alla rum. Mitt rum hade inget. Jag drog på värmen på elementen, men det tar lång tid att få varmt, speciellt om det är otätt, och jag gav upp och tog på mig mina ytterkläder för att kunna somna. Så där sov jag med pyjamas och ytterkläder under täcket. Sov förresten, det blev inte så mycket sömn. Dels sov jag dåligt, dels skulle jag börja igen klockan 06:45.

Söndagen blev ännu en dag på covid-salen, den ena av dem för man har covid-patienter på fler rum. Jag var väldigt trött på morgonen men det blev bättre på eftermiddagen. Vid ett tillfälle fick jag lite panik och var tvungen att få gå ut och andas utanför rummet. Tog en kopp varm choklad och satte mig på rummets expedition så jag kunde kommunicera med undersköterskorna. Ingen av patienterna låg i respirator men hade syrgasbehandling med högflöde. Till sist gick jag in igen och fortsatte arbetet i närkontakt. När man är utanför salen så är det så att om något akut  skulle hända så räcker det med att ta på sig ett andningsskydd och ett visir. Alltså vara klädd som vi var i Växjö. Det tar max 30 sekunder att få på sig detta. Med helklädsel behöver man inte duscha och tvätta håret innan man åker hem, man kan duscha hemma. Det är en fördel. Annars är det nog mest ett spel för gallerierna. SARS-CoV-2 tar sig inte in genom huden. Men det sätter sig i håret och lägger man sig på kudden till exempel så andas man in det.

Under dagen hade jag kontakt på sms med ansvariga för vandrarhemmet. Hade tänkt kontakta dem idag, men de råkade ha den dåliga smaken att kräva in en kopia på min swish-betalning. Då passade jag på att tala om vad jag tyckte. De bad om ursäkt.

Klockan 21:30 slutade jag, gick och bytte om och sedan till bilen som behövde skrapas. Det var minus 4 grader. Så höll det sig hela vägen.
Jag körde i 70 hela vägen, oavsett om det var 80 eller 90 som gällde. Ja, det finns ju sträckor med 40, 50 och 60 också och då saktade jag naturligtvis ner.
Det tog sin lilla tid att komma de 10 milen hem. Jag saktade ner ytterligare, säkert till 20, på det ställe där rådjuren kommit på lördagsmorgonen. Jag spanade efter dem in bland träden. Jodå, båda stod där. De stod i diket som om de väntade på mig. Jag stannade på vägen och de stod kvar. Vi tittade på varann, hade ögonkontakt. Jag tryckte två gånger på signalhornet, som en hälsning men också som en varning. Då sprang de in i skogen. Ibland undrar man ju. Visste de att jag skulle komma? Ville de tacka mig för att jag inte dödat dem på lördagsmorgonen? För hade jag kört de tillåtna 90 så hade jag inte hunnit stanna. Finns det en transcendens till en parallell värld där vi alla är förbundna med varann? Vissa av de filosofer jag nu ”nosar på” anser det. Med nosar menar jag att jag läser deras grundtankar men inte hinner fördjupa mig. Det är ju så grundutbildningar, som kandidatnivån, är.

När jag kom hem bar jag in min packning. Båda pojkarna klampade nerför trappen. Jag hör dem direkt när de springer från översta våningen. Jag började med att gå på toa, sedan fyllde jag på mat i Restaurang Svarta katten och hans vän, som jag döpt fågelmataren till. Det var nästan tomt. Ville att det skulle finnas mat när fåglarna kom på morgonen. Jag avsåg att sova utan väckning.

Sedan blev det kaffe för mig med två saffransbullar och mat till pojkarna. Jag satt en bra stund och njöt av att helgen var över. Sedan gick jag och la mig. 27½ timmar arbete på två dygn var över. Till det får man lägga 4 x 30 minuter lunchraster som också tillbringades på avdelningen. Nästan 30 timmar av dygnens 48 hade jag varit på IVA i Eksjö.

Vaknade någon gång vid 9-tiden. Då var det full aktivitet vid fågelmataren. Gjorde kaffe och la upp mjukmat åt pojkarna. Tände ljusen, som ännu inte var utbytta mot adventsbetonade färger.

Förmiddagen och en lång stund in på eftermiddagen använde jag för återhämtning. Tittade på Halv åtta hos mig, I vår Herres hage och På spåret.

Mitt i På spåret gjorde jag en paus och fixade lite mat. Hämtade in en påse med något jag trodde var korv Stroganoff. Den hade lite fel färg och jag funderade på om det kunde vara den Stroganoff jag gjort med halloumi istället för korv. När jag tinat upp och värmt maten upptäckte jag till min glädje att det var kassler med god sås.

Strax före klockan 16 bestämde jag mig för att duscha och klä mig. Det var så att säga dags då. Har man inte lyckats fånga dagen så får man väl göra ett försök att fånga kvällen.

Jag pluggade och gick sedan in en stund till Fia och pratade. Vi hade inte setts sedan före helgen. När jag sedan kom hem till Tornet igen gjorde jag en deg och bakade tekakor.

Fortsatte sedan att plugga, men gick och la mig med ljudbok ganska tidigt. Somnade ifrån boken rätt snabbt.

Det här inlägget postades i Eksjö, Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö. Bokmärk permalänken.

3 svar på Precis som jag misstänkte

  1. znogge skriver:

    Vilken helg du hade! Att du behövde återhämtning efter den förstår jag mer än väl.
    Otur med vandrarhemmet för de brukar hålla god standard.

    Kram

  2. Maria Ström Nilsson skriver:

    Det må jag säga var ”arbetspass” som heter duga. Bra att du är så erfaren och kan säga ifrån.
    Det vandrarhemmet kan kanske inte räkna med dig som gäst igen. Har inte sjukhuset några övernattningsrum ?
    Tur att du har möjlighet till återhämtning.
    Fint skrivet om rådjuren
    Kram Maria

  3. Ingrid skriver:

    Tack för din uttömmande beskrivning av jobbhelgen. Det är nyttigt att få läsa sådant, så att man får förståelse för hur ni sliter i vården och dessutom uppskattar hur bra man har det själv.
    Vilken tur att du inte körde på något rådjur varken på dit- eller hemvägen. Här har vi ju massor av rådjur och det är flera olyckor varenda dag/natt. Jag fick själv ett mitt framför bilen en gång, men lyckades stanna, precis som du.
    Ha en fin fortsättning på dagen!
    Kram, Ingrid

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.