Måndag, en liten tidsfrist

Måndag betyder jobbångest för många människor. Speciellt för alla som inte trivs speciellt bra på sitt jobb. Själv befinner jag mig i ett mellanläge. Jag trivs med jobbet men får ångest av bara tanken på skyddsmasker och specialklädsel. Senast jag jobbade fick jag en panikattack med en puls på över 100 och en andningsfrekvens som var minst 40 andetag per minut. Det kanske inte säger så mycket för den som inte har sin vardag i den medicinska världen, men jag kan säga att det är skyhöga siffror. Hade jag inte fått lämna salen för en kaffepaus vet jag inte hur det gått. Det är det inte helt taget ur luften att jag kunde fått en akut hjärtinfarkt. Jag fick inte luft och det ledde till en hyperreaktion i min kropp. Det i kombination med hårt arbete, att det var väldigt varmt på salen och att det rådde en allmän irritation i personalgruppen, som dessutom var väl många personer i det begränsade rummet.

Jag har vetat sedan dagarna mellan jul och nyår att jag skulle tillbaka. Har försökt tränga undan tankarna på det eftersom just bara tanken har gett hjärtklappning, tryck över bröstet och svårt att ta långa, djupa andetag i lugn takt.

Tisdag och onsdag är det dags för de inbokade passen. Hur jag ska orka har jag ingen aning om. Bara att bita ihop. Inte blir det bättre av att man nu pratar om en tredje våg, alla olika mutationer som i värsta fall kan dra igång en parallell pandemin och dessa förbannade vaccinationsmotståndare som tänker sabotera vår enda chans att bromsa utvecklingen och få till ett lugnt läge. Dessutom är Sverige sämst i klassen att vaccinera. Mängder av byråkratiska hinder och, rent ut sagt, tjafs. Just nu är jag livrädd att jag inte ska få min andra, och helt nödvändiga, spruta den 5 februari. Vad händer om det inte finns något vaccin då? Om Pfizer-Biontech inte skickar något mer vaccin nu när Folkhälsomyndigheten bestämt sig för att inte betala fakturorna förrän det finns ett EU-beslut. Allt verkar skötas på sandlådenivå.

Men måndagen blev i alla fall bra. Jag tog det ganska lugnt till att börja med. Pluggade sedan en stund, åt lunch och gjorde 3 matlådor. Jag behöver bara 2, men det blev 3. Att ha en rejäl förrätt, i det här fallet en soppa, var ett bra drag. Jag lagade fläskfilégrytan till 6 personer, alla åt sig mätta och jag har fått ut 5 extra portioner. Nu tror jag nog att den färdiga grytan var till långt fler än 6 personer eftersom jag använde två hela fläskfiléer. Men ändå… Det är trevligt när mina nattlunchlådor kan innehålla festmat.

Åkte in till stan. Lämnade returmaterial i återvinningskärlen nere vid Mörners väg, just då var det bästa stället men jag brukar alternera lite. Åkte till Grand Samarkand och där var nästan folktomt. I vart fall väldigt lite folk. Jag skulle till Lagerhaus för att köpa deras speciella kassar. De är bra att packa kläder och annat i. Köpte 4 stycken, men ångrar att jag inte köpte ett par till. Sjukt så mycket saker jag lyckats få hit ner under året. Inte minst ett gäng klänningar som jag inte haft någon nytta av mitt i pandemin.

När jag ändå var i Grand Samarkand passade jag på att spana in den nya Samsung Galaxy s21. Egentligen orkar jag inte skaffa en ny mobil, lägga in en massa saker och lära mig nya funktioner. Just nu räcker det med att jag håller på att lära mig min nya bil. Men den är klart intressant. Lite tekniknörd måste man ju få vara…

På vägen hem svängde jag förbi Stora Coop och köpte snacks, hade bjudit in Fia för tjejsnack i Tornet. Köpte också en påse solrosfrön eftersom det som finns kvar i påsen inte kommer att räcka. Jag vill verkligen inte se fåglarna besviket vända när det är tomt på mat.

När jag kom hem fikade jag och åt glass, väldigt mycket glass. Sedan pluggade jag tills Fia kom. Vi satt sedan uppe i Tornet tills det blev sent. När hon gått hem, innan jag gick och la mig, drack jag en kopp kaffe och åt ostsmörgås. Jag hade ju ätit glass till middag och sedan popcorn och chips. Jag är verkligen varje dietists mardröm come true.