Sommarledighet, aka semester – Dag 24

Vaknade mitt i natten, vid halv tre ungefär. Det märktes att stressen inför jobbet var tillbaka. Halv tre är lite väl tidigt, men halv fyra är nog lämpligt att försöka gå upp på måndag.

Morgonen, då jag vaknat för andra gången, tillbringade jag med kaffe i sängen och dagens sommarprogram. Idag var det Inger Nilsson som var värd och ja, jag gillade hennes program. Hon är en spännande och dynamisk person med mycket att berätta. Att jag däremot inte är något fan av Pippi Långstrump är ingen hemlighet. Visst, jag roades av henne när jag var barn, men vuxna kvinnors vurm för denna tjej är för mig obegriplig. Speciellt hennes bildningsförakt, brist på respekt för lag och ordning och synen på att man alltid kan köpa sig ur alla situationer. Nej, tacka vet jag Ronja Rövardotter. Hon är underskattad.

Jag hade funderat på att gå med på någon av dagens två korta (1 mil) vandringar. Egentligen hade jag velat gå båda, men man kan bara gå den ena. Förstås. De går ju samtidigt. I själva verket gick jag ingen av dem. Men jag tvekade ända in i det sista. En av de skulle gå från Hammarbyhöjden klockan 10 så det hade varit fullt möjligt att vara med. Men jag misstänkte dels att det skulle bli varmt, dels att jag behövde lägga tid på andra saker inför morgondagen.

När jag satt med ytterligare en kopp kaffe kom ett sms som borde gjort mig förskräckt. Men för mig blev det lite som en gåva. Jag kan väl egentligen inte gå in i detalj på vad det stod. Men kontentan var att det behövdes frivilliga som kunde jobba eftersom man behövde lägga 3 patienter i samma sal och då behöver man vara minst 2 sjuksköterskor. Jag vill ju inte jobba ensam. Det tar år att bli en så duktig brännskadeintensivvårdssjuksköterska så man kan allt (eller nästan allt). Jag har jobbat exakt 20 arbetspass. Ungefär 1 månad heltid alltså, fast spritt under flera månader. Att jag jobbade där några månader 2016 räknas inte. Det kommer hela tiden nya behandlingsmetoder, nya forskningsrön och dessutom glömmer man så många detaljer på 5 år. Nu såg det ut som att jag skulle slippa jobba ensam. Ha en kollega att fråga, jobba ihop med och hjälpas åt är guld värt. Själv kunde jag inte erbjuda mig som frivillig extrapassarbetare. Jag är bokad 6 pass de kommande 7 dagarna. 3 på brännskadan och 3 på postop (där det också är krisläge, men av annat slag). Ibland drömmer jag mig tillbaka till tiden då jag jobbade som städerska på Astra (läkemedelsföretag) och hade ansvar för omklädningsrum, personaltoaletter och rastrum. Det var exakt samma arbete varje dag. inga akut påkomna kriser och jag kunde beta av mina arbetsuppgifter utan att det skulle komma en ny toalett med ambulans, eller att golvet i något av omklädningsrummen plötsligt skulle börja blöda eller få ett hjärtstillestånd.

När klockan var 10 kände jag mig nöjd med mitt beslut att inte vandra med vandrareföreningen. Det blir fler tillfällen, säkert samma vandringar också. Man vandrar två gånger i veckan, onsdag och söndag, varje vecka. Med andra ord skulle det vara vansinne att pressa in den aktiviteten en dag då jag ändå var så stressad. Mest stressad var jag för att behöva gå upp så tidigt på morgonen. Trots att det är betydligt mindre besvärligt att köra från södra sidan av Stockholm till Uppsala en sommarmorgon än från Stojby till Eksjö, 10 mil, i snöstorm. Det gick ju det också. Även när jag började 6:45.

Jag bestämde mig för att ta tag i dagen. Carpe diem ni vet, fast då vet ni nog också att jag avskyr just det uttrycket. Av olika skäl som jag vid några tillfällen tagit upp här i bloggen.

Vattnade plantorna och plockade en del krusbär, men bestämde mig för att fortsätta när det var svalare. Pojkarna gick in och jag passade på att gå min sop- och förpackningsrunda. Kollade när kiosken skulle stänga och det stod i alla fall 18:00. Tänkte mig att gå dit senare.

På vägen tillbaka träffade jag på en av dessa kufiga (nej, jag har inte stavat fel bara böjt till ordet kuf på ett sätt som betyder något annat än vad man normalt menar med kufisk) män som har stugor här. Han gick in på damtoaletten när jag skulle gå dit. Jag frågade om han skulle städa och han sa att det skulle han. Jag så okej, då går jag någon annanstans. Men då skulle han inte alls städa utan hade någon kufisk (nu passar ordet) förklaring till att han gått fel och inte sett att det var damtoaletten. Nej gubbe lilla, har man stuga här vet man mycket exakt vilka toaletter som är för dam och vilka som är för herr. Dörrarna har stora springor att flukta genom och är man lång kan man se in ovanför dörrarna. Nej, jag anklagar inte. Jag bara undrar vad han gjorde där…

Pojkarna verkade nöjda med att vara inomhus och jag åkte för att göra mina ärenden:

• Tanka bilen
• Köpa ett nytt lås (det är betydligt billigare att köpa ett nytt lås hos Classe än att åka hem och hämta ett)
• Kolla på något att äta på jobbet de kommande dagarna

Ärendena tog inte så lång tid och när jag var tillbaka hemma fick pojkarna gå ut en stund igen.

Sedan gick jag ner till Kolonikiosken och åt. Hade tänkt mig hamburgare, men den var slut så det fick bli en spenat och fetaostpaj.

Det var gott, men jag blev hemskt trött i värmen och gick hem för att vila. La mig framför fläkten och lyssnade på ljudbok. Bara vilade på sängen inför morgondagen. Kanske inte det mest kreativa sättet att tillbringa sista kvällen på semestern. Men jag behövde det.