Soprent

Hade planerat att gå upp vid halvfemtiden på torsdagsmorgonen. Men så blev det inte. Vaknade redan före två och gick upp någon gång mellan två och halv tre. Galet tidigt. Men kan man inte sova så kan man ju använda tiden till något. Pluggade 2 timmar innan jag gjorde mig i ordning och gav mig av.

Var tidigt ute, ville slippa den extra utgiften för att åka på Essingeleden. Man börjar ta betalt klockan 6:00 på morgonen. Det gjorde att jag, när jag skulle svänga av mot Södertälje, insåg att jag var för tidigt ute. Jag skulle hämta de sista sakerna och sedan sopa rent golvet. Men man kan inte börja springa i trapphuset för tidigt. I alla fall kändes det så.

Satte mig med en andra frukost inne på McD och passade på att plugga ytterligare 20 minuter. Det var lugnt och skönt. De flesta gjorde sina inköp i driven.

Det var inte så mycket kvar, men min lilla bil blev förstås full ändå. Jag var nog klar före åtta. Då åkte jag och parkerade hos min bror och svägerska och gick sedan två varv och hämtade cyklarna, de bor inte så långt från där jag hade mitt förråd. Det var riktigt jobbigt att bära upp cyklarna de tre trapporna. Aldrig mer vill jag ha förvaring med trappor utan hiss.

Jag drack kaffe med min min bror och svägerska.Sedan åkte jag hemåt. Lastade av i stugan, som får fungera som mellanlagring just nu, och åkte sedan hem.

Efter lite kaffe, ett bad och hårfixning klädde jag mig gick till Kista. Det regnade lite, men jag hade bespetsat mig på en promenad så det fick gå ändå.

Klockan 16:40 skulle jag se filmen The Father. Jag var ute i god tid för att köpa några saker på Lindex. Men den var nerlagd. Kista centrum har förvandlats mycket under pandemin, men också annars. Det är få affärer som klarar sig någon längre tid och så där typiskt svenska affärer som Lindex hade nästan inga kunder. Jag hoppas de inte går i konkurs utan finns någon annanstans. Lindex är min favoritaffär när jag köper underkläder. Nu fick jag gå in på Kapp Ahl, som det inte heller går speciellt bra för, och hon i kassan gjorde hur många försök som helst för att få mig att köpa 9 par trosor istället för tre. När hon äntligen gav upp började hon tjata om att jag skulle köpa en tvättpåse. Men då fick jag nog och skärpte tonen i mitt nej tack.

Gav mig av mot bion. Skulle bara ta en snabb titt inne i Ecco-affären. Som inte heller har mer än någon enstaka kund. Ibland. Oftast är det helt tomt där. Hur som helst kom jag ut med ett par skor. Ett par som jag kan ha till klänning och kjol, men gå rejäla sträckor med.

The Father är en film om demens och åldrande. Antony Hopkins gjorde en lysande gestaltning av den gamle mannen. Filmen var fantastiskt bra, men otäck. Den var upplagd så man inte visste vad som var verklighet och vad som bara var inne i huvudet på mannen. Jag är fortfarande inte klar över om dottern drev honom till vansinne för att få iväg honom till ett hem. Eller om det faktiskt inte hände det man fick se hända. Kanske var det bara i mannens fantasi.

När jag kom ut från bion var det mörkt och då vågar jag inte gå ensam hem numera. Så jag tog T-banan. Tar ungefär 1½ minut att åka mellan Kista och Husby. Hemma hann jag i stort sett ingenting innan det var dags att träffa F och åka till Kista igen. Vi hade bestämt att vi skulle äta innan filmen.

Vi hann in en stund på Dressman, jag ville F skulle prova en skjorta. Vet inte om ni minns att jag köpte en till honom i somras i Tyresö. Men den hade fel storlek. Nu hittade vi en som passade. Sedan köpte han flera saker själv också. De hade en massa bra priserbjudanden.

Vi tog sedan rulltrappan upp till O’Learys. F åt en burgare och jag tog fish and chips.

Klockan 21 satt vi på våra platser. Det var inte mycket folk i salongen, men vi som var där var placerade tätt ihop. Nu är det slut med avstånd och coronasäkerhet minsann. Vi var kanske 20 personer gissningsvis. Filmen gick på många salonger och biografer vid olika tider och jag vet att det var slutsålt på några inne i stan.

Det var mycket action och spänning. Precis som en James Bond-film ska vara. Den var sig både lik och mycket olik. Jag tänker inte skriva så mycket om filmen eftersom jag vet att många som läser min blogg tänker se den. No time to die heter den förresten. Den är Daniel Craigs sista film som James Bond och väl värd att se om man gillar den genren.

Filmen är 2 timmar och 43 minuter. Innan var det sedvanligt reklam och vi satt still minst 3 timmar. Då höll jag inte på att kunna ta mig därifrån. Mitt vänstra knä, som redan innan var skadat, gjorde fruktansvärt ont. Men vi kom ut och jag bara pekade på hissarna för att vi skulle åka hiss ner till parkeringen. Gå var ju inte aktuellt, men man måste traska runt lite för att byta rulltrappa ner. Jag kände att det inte skulle vara något jag orkade just då. Hade fruktansvärt ont.

Vi bor ju nära och var snart hemma. Sa hej då utanför F:s port och jag traskade fram till min port och låste upp. Hemma satt pojkarna och väntade och jag satte mig med dem i köket en stund och drack kaffe. Nej, pojkarna drack förstås inte kaffe. De smaskade på lite mjukmat och knaprade på torrfoder.

Tror inte ens sekundvisaren, om jag nu hade haft en analog klocka, hann runt ett helt minutvarv innan jag sov när jag lagt mig och släckt lampan.